Blog Image

SWAG Research

Aktuella forskningsresultat och värdelöst vetande i en ostrukturerad blandning

Skalnackdelar, girighet och fåfänga

Allmäna otidigheter Posted on Thu, December 12, 2013 11:01:53

Såhär i Nobelpristider kan SWAG Research publicera
banbrytande rön i området företagssammanslagningar och uppköp. Ofta hävdar man
att synergier, främst på kostnadssidan, är rationalen till uppköpet. Men
åtminstone för en typ av kostnader, nämligen IT, verkar det närmast råda
dysergi.

När man i riskkapitalbranschen använder ordet Carve-Out så
menar man inte att ta ut inälvorna från ett nyskjutet djur. En Carve-Out är att
en investerare köper en del av en större företagsgrupp eller koncern. Den
bygger på att den utkarvade delen bedöms kunna klara sig bättre på egen hand
eller i ett annat sammanhang. Några exempel är StoraEnsos försäljning av t ex
Papyrus och Grycksbo Bruk, för att inte tala om ABB:s företagsförsäljningar
under Percy Barneviks tid, hur personbilsdelarna av Saab och Volvo snittades ut
(och mötte, ähum, varierande öden) samt
nedmonteringen av svenska Pharmacia.

En utmaning i en Carve-out är att man måste få ett företag
att stå på egna ben i ett antal avseenden. Stödfunktioner som
personalavdelning, , lokalvård, telefonväxel och inte minst IT har man ju
tidigare fått från ”mamma” men nu måste man
lösa detta själv, ofta under tidspress eftersom det f d moderbolaget
ofta är ganska ointresserade av att hålla ett f d dotterbolag med service.

Man skulle kunna tro att man som mindre kund kommer att få
betala mer för att sätta upp fungerande IT: infrastruktur, applikationer,
datakommunikation m m. Stora företag får ju lägre priser än små i kraft av just
sin storlek, så om ett stort skogsindustriföretag har IT-kostnader om 1,3 % av
omstättningen så har ju ett litet – det som karvats ut – väl åtminstone 2 till
3 %?

Men så är det inte, visar SWAG Researchs forskning på drygt
10 Carve-Outs. På nästan alla de transaktioner som studerats så är det precis
tvärt om. Oavsett om man uttrycker IT-kostnaderna per anställd, i % av
omsättning eller i % av totala kostnader så har de faktiskt sjunkit, trots att
också alla initiala IT-kostnader i samband med affären inkluderats (och
skrivits av på fem år). Hur kan detta komma sig?

Delvis förklaras det av att det stora företaget sitter fast
i gamla och kostsamma lösningar, och inte vetat om att samma eller bättre
funktion numera kan köpas billigare (och det är klart att deras nuvarande
IT-leverantörer inte berättar det). Viss basal teknik samt data- och telekommunikation
har också gått ner i pris.

Men det kan också vara så att skalfördelar avseende
kostnader helt enkelt inte existerar, i vart fall inte för vissa kostnadsslag.
Därmed faller, helt eller delvis, synergiargumentet för segerrusiga VD:ar och
styrelser som i affärspressen hyllas för att de ”tagit initiativ i den
konsolidering som XYZ-branschen nu genomgår”, och genom att köpa konkurrenten
Zonk Products nu växer till ”den kritiska massan som kommer att krävas”, som
businessflosklerna lyder. (I sammanhanget kan påpekas att kritisk massa, en
term från kärnfysiken, inte betyder ett tillstånd när något fungerar bra, utan
när något exploderar.)

Om nu inte kostnadsfördelar är vad som driver fram uppköp
och sammanslagningar, vad är det då?

Redan Shakespeare skrev att människan drivs främst av lust,
girighet och fåfänga. Och som viktig chef i ett företag som omsätter 7 miljarder måste
man ju vara berättigad till högre lön och bonus, fetare stekarvagn och större pensionsavsättning
än före uppköpet då ju omsättningen bara var 4,5 miljarder.

En annan drivande kraft är fördelen av en oligopolställning.
Med få aktörer, som alla dessutom känner varandra, är det lättare att hålla
tillbaka inkräktare och upprätthålla en omotiverat hög prisnivå. Den svenska,
eller rättare sagt den nordiska bankbranschen är ett bra exempel.

Fåfängan då? Tänk om det är så illa att det som i
verkligheten driver fram förvärv och fusioner är att direktörerna och styrelsen
vill vara på förstasidan i Dagens Industri och Veckans Affärer och hyllas för
sin djärvhet och handlingskraft som överstiger konkurrenterna, vars ledningar
framställs som bältdjur?

Det sägs att det finns ett företag som är överlyckliga över
Vattenfalls debacle med Nuon-köpet, och det är StoraEnso. ”Äntligen har någon
gjort en sämre affär än vi när vi köpte amerikanska Consolidated Paper år 2000”
verkar StoraEnso-cheferna säga. Denna usla affär, bra skildrad i SvT:s Uppdrag
Granskning tidigare i år, sägs ha kostat 40 miljarder i förstört
aktieägarvärde.

Vad drev fram denna affär?

Fler än en av SWAG Researchs källor har angivit en
synnerligen pikant huvudorsak.

Nämligen att Jukka Härmälä, StoraEnsos dåvarande
koncernchef, gnisslade tänder av ilska och avundsjuka vid en sammankomst i den
speciella bastuklubb som finns för finska pappersdirektörer (en av många sådana
alfahanne-sammanslutningar i vårt östra grannland). Vad var Jukka sur på? Jo, hur
hans rival Juha Niemälä, mannen bakom sammanslagningen av de finska
pappersföretagen Kymmene, Repola och United Paper Mills, hyllades som en riktig
finsk karkakarl för detta kraftfulla initiativ. Jukka bestämde sig på
bastulaven att nu saatan perkele får det vara nog, jag ska nog visa dom
djävlarna vem av oss som är störst. Så gick han och köpte Consolidated Paper
(och fick, bland mycket annat, ett stadshotell i Grand Rapids, Wisconsin på
köpet).

Det är klart att det var värt 40 miljarder att återställa
denna sårade fåfänga.



Kriget mot terrorismen – Nu får det vara nog!

Allmäna otidigheter Posted on Mon, September 02, 2013 23:44:04

Kanske blir 19
augusti 2013 det datum som markerar vändpunkten i det s k ”kriget mot
terrorismen”. Brittiska säkerhetstjänstens behandling av David Miranda, som
samarbetat med The Guardian-journalisten Glenn Greenwald som förmedlat läckorna
om NSA:s övervakningsprogram ”The Prism”, är väl magstark också för den mest
inbitne/godtrogne terroristbekämpare.

Det hände inte i Nordkorea, på Kuba, i Kina eller i
Vitryssland eller Moskva. Utan det hände i Storbritanien, med sina traditioner
av ”a man’s home is his castle” och ”gentlemen don’t open each other’s mail”.
Vad var det som hände? Jo, brittiska säkerhetsstyrkor arresterade David
Miranda, som samarbetat med The Guardians journalist Glenn Greenwald. Det var
Greenwald som i sin tur publicerat Edward Snowdens avslöjanden om hur amerikanska
NSA skaffat sig rätt att avlyssna allt som görs, skrivs, delas och sänds på t
ex Facebook, Google och Microsoft (något väl de flesta misstänkt rätt länge).
Och hur behandlade Magna Cartas arvtagare denne granskare av makten? Jo, han
kvarhölls i nio timmar, fick inte be om en advokat, fick inte ”remain silent”. Hans
laptop, smartphone och spelkonsol (!) beslagstogs av myndigheterna. Allt i
enlighet med en brittisk lag som benämns Schedule
7 of the Terrorism Act 2000.

Även tidningen The Guardian själva fick sig i sammanhanget en
släng av terrorismbekämpning: diverse hårddiskar och annat beslagtogs, men man
vågade inte anhålla någon journalist (även om många hard-core terroristbekämpare
säkert skulle vilja det). Se vidare http://www.theguardian.com/world/2013/aug/18/glenn-greenwald-guardian-partner-detained-heathrow

Brittiska – och andra länders – säkerhetsstyrkor försöker blanda
bort korten genom att ifrågasätta om David Miranda verkligen är en journalist
eller inte.

Detta är givetvis helt irrelevant.

Den intressanta frågan är om det ligger i allmänhetens
intresse att våra makthavare granskas och svaret är obetingat Ja. Oavsett vad
slags maktutövning det handlar om, oavsett vem som utövar granskningen.
Sådan
granskning är dock inte något som terroristbekämpare är roade av. Inte
alls.

Nu börjar det emellertid bli uppenbart för allt flera att
det s k kriget mot terrorismen har spårat ur, i tillägg till att allehanda
myndigheter – också i vad som traditionellt har betraktats som demokratier och
rättsstater – använder kriget mot terrorismen som fikonlöv för diverse andra
inskränkningar i medborgarnas frihet. Just detta fikonlövsfenomen har av debattören
Per Ström, integritetsombudsman vid stiftelsen Den Nya Välfärden, mycket träffande omnämnts som
”ändamålsglidning”: En lagstiftning trumfas igenom med ett visst specifikt
syfte som motiv, men används sedan av myndigheterna för helt andra syften, ofta
med det yttersta syftet att maximera statens intäkter. Några exempel:

·
Det var med terroristlagstiftningen i ryggen som
britterna lyckades lägga beslag på resterna av den kapsejsade isländska banken
Glitnirs pengar, se gärna också t ex artikeln ”Den siste talibanen” : http://www.swagresearch.org/#post10

·
Eller det faktum att Unibets dåvarande svenske
VD Petter Nylander, som var chef för Unibets huvudkontor i London och vars
verksamhet där är fullkomligt laglig och legitim, arresterades på Schiphols
flygplats hänvisnades till – terroristlagstiftning. Och, just det, en fransk
(!) lag om hästkapplöpningar från 1863!

·
I terroristkrigföringens namnlyckades USA pressa
Visa och MasterCard till att inte förmedla några som helst donationer till
Wikileaks, sedan de publicerat ohyggliga bilder från USA:s krig i Irak. Detta
utan att något åtal mot Wikileaks hade väckts,eller än mindre fällande dom har
meddelats.

·
Mindre känt är att när den s k Patriot Act, som
terroristbekämparna i USA lutar sig mot, trumfades igenom i panik efter 11
september så försågs den med ett intressant tillägg: Internet-spel förbjöds
(eller, vilket är samma sak, fråntogs möjligheten att få betalningar sända till
sig genom Visa, Mastercard m fl – jfr Wikileaks ovan). Se: http://www.zimbio.com/USA+PATRIOT+Act/articles/2/Online+Gambling+Linked+Terrorism

·
Slutligen den helt unika åtgärden att vägra
genomresetillstånd och sedan tvinga ner Bolivias presidentplan på väg hem från
Moskva, samt genomsöka detsamma i jakt på Edward Snowden. Återigen: vi talar om
västländer som Österrike och Portugal, inte Zimbabwe, Syrien eller Kuba! Tänk
om norrmännen hade gjort något liknande i samband med Obamas resa till Sverige,
hävdandes att Air Force One minsann gömde en besättningsmedlem som spritt det s
k Breivik-manifestet i lokalpressen i Louisiana?

Dessa droppar har gjort sitt för att urholka stenen, eller
snarare medborgarnas tolerans för odemokratiska inskränkningar i fri- och
rättigheter. Förhoppningsvis är nog The Guardian-attacken the tipping point: ”Nu får det vara nog, och det har jag alltid
sagt”. Från augusti 2013 är förhoppningsvis kriget mot terrorismen på reträtt –
medborgarna har genomskådat överhetens bluff.

Man får hoppas att någon grävande journalist i Glenn
Greenwalds (eller Bernsteins/Woodwards) anda avslöjar hur förhandlingarna gick
till som ledde till några av dessa exempellösa övergrepp. Vad erbjöd USA, med
dess Nobels Fredspris-vinnande president, i gengäld? ”Om ni tvingar ner
Bolivias presidentplan åt oss så får ni alla e-mails från 100.000 av era
medborgare”. ”Vi byter Mirandas laptop och smartphone mot att ni får målsökande
missiler av senaste modell till ert nya hangarfartyg”.

Sist men inte minst: vad har alla dessa övergrepp, begångna
i Det Heliga Kriget Mot Terrorismens sakrosanta namn inneburit för fördelar –
egentligen?

De har frihetsberövat massor av människor, inte bara
journalistmedhjälpare utan också t ex egyptier som helt legalt befunnit sig i Sverige
men med regeringens hjälp skickats till fasansfull tortyr i Mubaraks
fängelsehålor.

De har satt munkavle på Wikileaks och stängt ner Lavabit,
det företag som hållit Snowden (och 350.000 andra) med e-post. Se http://www.wired.com/threatlevel/2013/08/lavabit-snowden/

De har krävt in kontouppgifter från massor av banker och
finansiella institut (och därvid berikat sina statskassor med mångmiljardbelopp).

De har satt upp en säkerhetsapparat som bara i USA har
100.000-tals anställda och sannolikt mer än 300 miljarder* SEK till sitt
förfogande, som har avlyssnat mail, telefonsamtal, chats, Lync, Skype, facebooksidor
och mycket annat vi trott vara privat.

Och ändå upptäckte de inte Anders Breivik.

* En forskningsrapport från Eisenhower Research Project vid
Browns University, Providence, Rhode Island hävdar att USA:s krig mot
terrorismen totalt har kostat amerikanska
skattebetalare 4.000 miljarder dollar. Se:
http://news.brown.edu/pressreleases/2011/06/warcosts



Laddhybrider: Anders Borg slår tillbaka!

Allmäna otidigheter Posted on Tue, May 21, 2013 00:28:10

SWAG Research publicerade 28 aug 2012 en rapport med titeln:
Laddhybrider – När slår Anders Borg
tillbaka?
. Rapporten konstaterade att när laddhybridbilar, t ex årets
modell av Toyota Prius, på allvar slår igenom så hotas tiotals miljarder i
skatteintäkter och att finansdepartementet, alldeles oaktat de miljöfördelar
som laddhybriderna medför, med all sannolikhet kommer att vidta motåtgärder. ”Look no further”, som det heter. Anders Borg
och hans EU-kollegor slår nu tillbaka. En tull på 40 % kommer av allt att döma att
införas på EU-nivå för solpaneler tillverkade i Kina, se t ex: http://www.va.se/va-hallbarhet/eu-i-solpanelskrig-med-kina-497463

SWAG Research påpekar – förutom att vi som vanligt ställde
den rätta frågan först – två intressanta frågeställningar:

1.
Varför
genomdrivs detta beslut över huvud taget?
”Anti-dumping och subventioner
till producenterna”, hävdar EU:s handelskommissionär Karel De Guc. Detta är
naturligtvis struntprat. Vad det egentligen handlar om är att EU-länderna försöker
att ta igen på gungorna (strafftull på
solpaneler ) vad man förlorar på
karusellerna (minskade skatteintäkter på bensin och traditionell elförbrukning)

2.
Varför
genomdrivs beslutet på EU-nivå?
Elementärt, käre Watson. När miljöpartiet,
och många andra, som med all rätt i starka ordalag kommer att ifrågasätta
tullbeslutet som ju förhindrar en övergång till förnyelsebar energi så kan
regeringen likt Pontius Pilatus två sina händer – ”detta är ett EU-beslut som
vi inte har något med att göra”, kommer det att heta i pressmeddelanden från
Fredrik Reinfeldt, statsminister i Anders Borgs regering. En försöksballong har redan skickats upp: Carl Hamilton, riksdagman (fp), argumenterar emot strafftullen på DN Debatt 21 maj för att därigenom förmedla intrycket att alliansregeringen minsann är emot. Se http://www.dn.se/debatt/stoppa-eus-strafftullar-mot-kinesiska-solpaneler

SWAG Research har nåtts av uppgifter att det kommer att
finnas möjligheter att köpa kinesiska solpaneler i Norge, som ju står utanför
EU och dess strafftullar, och frakta dem
över gränsen till Sverige. Vilken är egentligen den sista Sovjetstaten….



Svenska skolan: ”Bad, and getting worse”

Allmäna otidigheter Posted on Mon, April 15, 2013 12:17:54

Det förs en
högljudd debatt om den svenska skolan och vad som orsakat dess problem. ”Det
började med vänsterflummet från 68 och Olof Palmes tes om skolan som skulle
forma den socialistiska framtidsmänniskan”, säger vissa. Gunnar Biörck, gamle
kungens livsmedikus och riksdagsman (m), skrev redan 1975 i sin något aparta
skrift Några levnadsregler för klinikens
läkare
att ”det nuvarande tillståndet i de svenska skolorna gör mig
alldeles rosenrasande”.

Andra nämner
kommunaliseringen av skolan 1991, som ju var Göran Perssons mästarprov och
lyfte honom till partiledare och statsminister, och vars verkliga syfte var att
staten skulle kunna friskriva sig från den ansvarsdebatt om tillståndet i
skolan som (s) visste var på väg. Friskolereformerna nämns också. Pensionerade
lärare säger ibland att efter 1937 års
folkskoleförordning
har det bara gått utför. ”Folkskolan skall bibringa
lärjungarna kunskaper och färdigheter och tillsammans med hemmet och kyrkan
fostra dem till goda samhällsmedborgare”. Roll Over, Jan Björklund…

Oavsett om
det började 1937, när Palme var skolminister eller på 90-talet, oavsett om
mätvariablerna är internationella jämförelser som PISA-studien eller resultat
över tid på svenska nationella prov, och oavsett orsaker: de flesta är överens
om att den svenska skolan är i dåligt skick, och trenden är fortsatt negativ – ”Bad, and getting worse”. SWAG Research har
efter omfattande forskningsarbete fastställt följande fem grundorsaker till det
bedrövliga tillståndet i den svenska skolan (samt kan påpeka en icke-orsak):

Smitandet från ansvar. Staten smet förvisso från sitt ansvar
för skolorna vid kommunaliseringen. Ty den medförde ju att staten och
regeringen numera bekvämt kan ställa sig på läktaren och säga ”vi förutsätter
att kommunerna tar sitt ansvar….” och nöja sig med att då och då fatta något
symbolbeslut eller kasta in en brandfackla i debatten såsom att betyg ska ges i
sexan eller möjligtvis femman. Staten kan hota med någon liten sanktion eller
pytsa ut någon liten peng när mediadreven om skolan går, i övrigt är man, för
att låna en amerikansk term, teflonbehandlad från all kritik. Skolan
är ju kommunernas ansvar. Och vad har kommunerna gjort? Precis samma sak! Överlåtit
driften och ansvaret för skolorna till privata aktörer och friskolor, så att
man bekvämt kan ställa sig på läktaren och liksom staten säga ”vi förutsätter
att….”. Ungefär som man gör med busstrafiken, snöröjningen och andra
traditionellt kommunala uppgifter. ”Outsourca” verksamheten till Arriva,
Veolia, Sodexho och intag läktarposition – ibland bekvämt nog i flera
mandatperioder eftersom vissa kontrakt ofta är 6 – 8 år långa.

Devalvering av lärarrollen. En gång hade lärare ungefär samma lön
som en riksdagsledamot och var självklara medlemmar i städernas socitet och
Rotaryklubbar. Nu har riksdagsledamöterna nästan 60.000 i grundlön och till det
kommer allehanda generösa s k ”fringe benefits”*. Läraryrket har å andra sidan
sida gradvis tillåtits att degenerara till ytterligare ett låglavlönat serviceyrke
i offentlig sektor som huvudsakligen utövas av kvinnor.

Den minskande andelen skolpersonal som verkligen
är lärare
. Om man går
igenom personallistan på en genomsnittsligt stor skola i Stockholmsregionen så
blir man förvånad över hur mycket personal som gör något annat än att
undervisa. Det finns fritidsstrateger, kamratstödjare, IT-samordnare, marknadsförare,
skolpsykologer och Gud vet vad. Lärarna, däremot, börjar bli alltmer
sällsynta…

De få lärare som finns har inte tid att
undervisa
. Skriva
policydokument, lära skolbarnen att simma, delta i klass-, elev- och matråd, fylla
i IUP-utvärderingar, formulera skolans/klassens hållning visavi närodlad mat,
HBT-frågor och multikulturalism (inklusive att lära ut hur man använder en
toalett till barn som just anlänt från från Etiopiens landsbygd): lärarna tyngs
ned av allehanda göromål som naturligtvis sker på bekostnad av
undervisningstiden. Skolledarna och kommunpolitikerna gömmer sig bakom
skollagen och hävdar att man inget kan göra (trots kommunaliseringen). Att
mycket av lärarnas icke-undervisande arbete sedemera drabbar både föräldrar och
lärare i form av synnerligen användarovänliga IT-verktyg gör inte saken bättre.

Devalveringen av undervisningen som sådan. En gång i tiden var lärarens
huvuduppgift att undervisa, d v s att från katedern och svarta tavlan förklara
t ex procenträkning och trigonometri, för att nästa timme redogöra för varför
den parlamentariska demokratin växte fram och avsluta dagen med vad som
karaktäriserar ädelgaser och vad man kan ha dem till. Sedan tog eleverna fram
övningsböcker och skrivböcker och räknade tal eller svarade på frågor med anknytning
därtill.

Denna metod,
som använts redan av de gamla grekerna, hamnade emellertid i vanrykte under 1970-talet
och benämnes sedan dess föraktfullt ”katederundervisning”, se t ex hemsidan http://merkateder.se/ Nu är det problemlösande undervisning
som gäller, d v s eleverna arbetar självständigt med informationssökning i det
ämne lektionen handlar om. SWAG Research påpekar två bieffekter av denna
förändring: Dels likriktas nivån på kunskapsinhämtning per definition till
medelmåttenivå. Vidare: eftersom eleverna arbetar ”självständigt”, d v s utan
att läraren är engagerad, så får lärarna
gott om tid att göra allt som inte har med undervisning att göra t ex läsa
policydokument och fylla i IUP-matriser.

Ock så till icke-orsaken: brist på pengar. Den finska skolan omvittnas allmänt som ett
föredöme, men hur man än mäter så kostar den mindre än skolorna i Sverige. Pengar är alltså inte problemet.

Nämnas bör
vissa kommuners tricksande med bokföringen: man hävdar att i vår kommun så
satsar vi minsann mycket mer per elev än vad grannkommunen gör. Nacka kommun torgförde
detta budskap i åtskilliga år men fångades emellertid med fingrarna i
syltburken: Jodå, mätt i kronor per elev kunde kommunen visa upp en avundsvärd
nivå. Men nu till haken: Alla Nackas skolfastigheter hade överförts till ett
kommunalt bolag som interndebiterade skolorna Stureplanshyror (drygt!) också
för omklädningsrummen i skolgymnastiken. Detta fastighetsbolag blev förstås
extremt lönsamt och vinsten kunde användas till annat än skolan.

Så i
slutänden blev det inte mycket pengar kvar att undervisa för.

Om nu läraren
skulle ha tid med det.

*I en artikel i SvD visas en beräkning
att totalkostnaden för en riksdagsledamots lön och förmåner i snitt kostar
nästan 2 milj per år, en nivå som en lärare inte är i närheten av.



Läsvärt i SvD

Allmäna otidigheter Posted on Tue, April 09, 2013 18:06:40

SWAG Research vill gärna tipsa om en artikel på SvD Brännpunkt om dett vettlösa slöseriet att riva 20 – 30 år gamla byggnader. Länk:

www.svd.se/opinion/brannpunkt/mest-hallbart-ar-att-sluta-riva_8059872.svd

SWAG REsearch förbereder f n en rapport om tillståndet i den svenska skolan. Stay Tuned!



Storföretagens sparprogram och folkets fallskärmar

Allmäna otidigheter Posted on Thu, March 07, 2013 03:17:39

Om man googlar på ordet ”Sparprogram”
plus något av storföretagen ABB, SKF, Electrolux, Sandvik, SSAB och StoraEnso så
får man mellan 20.000 och 70.000 träffar. Typiskt refererar träffarna till
lagom dramatiska lokaltidningsreportage ”1.300
får gå när XYZ AB sparar
”, ”X-köping
drabbas hårt när AB YZ drar ned
”*. Men dessa sparprogram har några
intressanta bieffekter och egenskaper som förtjänar att omnämnas.

Till exempel att företaget ofta inte
sparar en krona, snarare tvärt om.

Nästan alla
sparprogram innebär att det uppstår en kostnad. Jo, du läste rätt, fast man
skulle kunna tro att sparprogram genomför man för att minska kostnaderna. I
storföretagens rapportering omnämns dessa kostnader som ”engångskostnader” trots
att sparprogram tenderar att vara en mycket regelbunden företeelse. Hur många sparprogram, med åtföljande
”engångskostnader”, har SAS genomfört sedan Janne Carlzons glada dagar? Eller
Ericsson? (mer om dem nedan)

Vad är det
som orsakar dessa engångskostnader? Främst att det kostar att bli av med
personalen. Regelverket LAS, och deras europeiska motsvarigheter, bygger på två grundtankar: Den ena är att
arbetslöshet lämpligen bekämpas genom att det skall vara så svårt och dyrt som
möjligt att avsluta anställningsförhållanden, i synnerhet för personal som
arbetat länge i företaget. Den andra grundtanken är att personalen är mer eller
mindre utbytbar – en nyanställd webbdesigner kan utan problem ersättas med en
50+ are som i ungdomen programmerat i Fortran. Detta leder till en klassisk
Insider / Outsider – problematik: liksom på den hårt reglerade bostadsmarknaden
så har de som är inne i stugvärmen med långa anställningstider och
förstahandskontrakt på hyreslägenheter allt att vinna på att situationen
förblir oförändrad, medan den Europas yngre generation utsätts för en 30 %-ig
ungdomsarbetslöshet och en hopplös bostadssituation, i synnerhet i storstäder.

Nu kan man ju
bevars genom förhandlingar komma förbi LAS. Kutym synes vara att den äldre
anställde, med sin fackförening i ryggen, mutas med dusör motsvarande en
månadslön per tjänsteår och med denna fallskärm – förvisso mindre än för t ex
Vattenfalls ledning** – går med på att lämna sin anställning. Inte helt fel att
i medelåldern få ett par år med försörjningen ordnad och ägna sig åt trädgården
, resor eller något annat självförverkligande. Här är ett bidrag till de s k
”engångskostnaderna” när storföretagen genomför sina sparprogram.

Ännu bättre
blir det om man som anställd och fackföreningsmedlem fixar något som heter
avtalspensionering, en underbar och typisk svensk term. Och då syftas inte på
Avtalspension, d v s den delen av pensionen i det orangea kuvertet som
fackförbundet förhandlat sig till, utan en annan variant, närmast att likna vid
det som förut hette förtidspensionering: Anställda över en viss ålder, t ex 58
år, erbjuds att ta sin hatt och gå hem och därmed sälla sig till en av de 1.300
som ”drabbas” då företaget drar ned. Företaget gör en stor engångsbetalning
till en facklig pensionskassa t ex Alecta, som skall räcka till att betala ut
en månatlig ”pension” till den f d anställde intill dess han/hon pensioneras
reguljärt. Dessa engångsbetalningar dyker förstås också upp i de
”engångskostnader” som sparprogrammet är behäftat med.

Systemets
verkliga rentierer är de som avtalspensioneras men är oumbärliga. De kan göra
en egen lågbudgetvariant av Göran Perssons statsrådspensions- och JKL-upplägg.
Ett exempel:

År 2002
genomförde Ericsson sitt femtioelfte sparprogram. Man bestämde då att ”renodla”
och avveckla en del interna enheter, bl a inom IT, och i förekommande fall
sourca in denna kompetens utifrån. Sagt och gjort, och en 56-årig IT-specialist
som vi kan kalla Kurt Nyman avtalspensionerades och försvann ur Ericssons
personalrulla, liksom tusentals andra.

Men Ericsson
upptäckte ganska snart att det som Kurt utfört var av stort värde och
synbarligen bara kunde utföras just av Kurt. Lösningen? Kurt satte upp ett eget
bolag, gick in som underkonsult till en på Ericsson etablerad IT-leverantör och
fortsätter att för Ericsson utföra det han alltid gjort. Varför satte Kurt upp
ett bolag? Av precis samma skäl som Göran Persson satte upp sitt Baven AB: hade
ersättningen tagits ut som lön hade avtalspensionen minskat i motsvarande mån.
Nettot för Ericsson? Först fick man, givetvis som ”engångskostnad”, pytsa in 10
årslöner på Kurts konto hos Alecta. Därutöver fick man under tio års tid en ny
regelbunden kostnad till Kurts bolag på ungefär tre gånger hans tidigare lön.
Kurt skrattar hela vägen…. mellan Ericsson och banken.

SWAG Research
har konsulterat flera personalexperter vid framtagandet av denna rapport. De
som inte avstår från att kommentera frågan eftersom ”det är inte förenligt med
min anställning” instämmer helt i SWAG Researchs slutsatser. ”Head Hunters har
det alltid funnits, numera finns det också Head Counters”, säger en HR-expert. ”Det
viktiga är att minska antalet anställda, hur detta går till och vad det kostar spelar
ingen roll. Avtalspensionera, köp ut, flytta arbetsuppgifterna från egen
personal till Sodexho eller ISS – sparprogrammets numerär skall uppfyllas och
snabbt ska det gå. Då framstår VD som handlingskraftig inför styrelsen”.

Annorlunda
uttryckt: Betrakta ett sparprogram som skall minska personalstyrkan vid ett
företag med 2.000 anställda. Välj en slumpmässig individ bland dessa 2.000, t
ex nr 983. Är det alltså så att när sparprogrammet trumfas igenom så blir
företagets kostnader i själva verket högre än om anställd nr 983 fått behålla
jobbet? ”Ja, ofta är det så”, säger SWAG:s källa.

Alla de
företag som refereras till i ingressen är börsnoterade. Den s k kvartalskapitalismen
gör sitt till: En VD i ett börsföretag sitter typiskt på sin post i 3-4 år. Om
det då tar 6-8 år att skörda frukterna av att ha tagit kunderna med storm genom
att investera i en helt ny produkt eller tjänst – tänk Apple iPhone eller
Toyotas laddhybrid – men 2 år att baxa igenom ett sparprogram, så är det inte
konstigt vi ser flera sparprogram än innovationer.

Ibland undrar
man vad som får folk att jobba kvar på storföretag som inte gör annat än
lanserar sparprogram. Svaret är nog en kombination: en anställd som byter till
något företag som verkar roligare blir man ju den förste att sparkas om kvasten
börjar gå också där. Men samtidigt kan man ju som veteran hoppas på att i
samband med något av alla sparprogram komma i åtnjutning av någon variant av
Folkets Fallskärmar. I vart fall ett par års betald duvmatning, ännu hellre
arbetsbefriad intill pensionen och i bästa fall som Kurt Nyman: samma
månadsersättning som tidigare och därutöver ett bolag med några miljoner i
kassan på den verkliga pensionsdagen. Om
det är OK för en f d statsminister att utnyttja systemet så måste det vara OK
för mig
, resonerar Kurt.

Förhållandena
ovan är som nämnts en följd av den Insider / Outsider-problematik som är ganska
unik för Europa, t ex i USA ser regelverket helt annorlunda ut. Detta har en
annan intressant konsekvens: Om man utgår från de 500 största företagen i
världen (enligt Fortune 500, allmänt accepterad källa) och skärskådar de som
har startats efter andra världskriget så har 23 sitt ursprung i Kalifornien.

Hur många har
sitt ursprung i något EU-land?

Ett.

* Det blir
däremot dåligt med Google-träffar på ”Sparprogram” plus H & M, IKEA,
Spotify eller för den delen ”Sparprogram” plus ”Google”. Sökmotorträffarna
hjälper dock för att hitta t ex sätt att spara pengar i hushållet genom att
använda Spotify i stället för att köpa skivor, eller ersätta Microsoft Office
med Google Apps.

** Elisabeth
”Pyttan” Ström sparkades som kommunikationschef för Vattenfall och fick då med
sig 11 MSEK i avgångsvederlag. Det kanske berodde på att de 10 MSEK hon
tillskansade sig i fallskärm då hon sparkades från KF två år tidigare började
ta slut… Bonusar och fallskärmar är som synes inte förbehållet manliga
direktörer.



Kooperationen 2.0

Allmäna otidigheter Posted on Sat, October 27, 2012 06:52:17

I västra
Värmland säger pensionärerna fortfarande ”gå till Koopra” när man menar gå och
handla i Konsum, eller Coop som det numera heter. Coops ursprung är Konsumentkooperationen
vilket förstås är ursprunget till ordet Konsum. Kooperation (av latin: corporatio, avlett ur corporare,
’göra kropp av’, i sin tur avlett ur av corpus,
’kropp’) är en benämning på en sammanslutning som erkänns som juridisk person d v s större än sina ingående individer, till exempel ett företag,
en organisation, eller en förening.
Kooperationer har i olika skepnader funnits i större delen av mänsklighetens
historia och ofta väl tjänat sitt syfte – enade vi stå, söndrade vi falla.

I Sverige
finns det tre stora och traditionstyngda
kooperationer
: ovan nämnda KF som
en gång också innefattade ett vildvuxet nät av tillverkningsindustrier – 50-plussare
minns kanske Winner och Goman. Vidare bonde-
och lantmannakooperationen LRF
med dess konglomerat av företag såsom Arla,
Länsförsäkringar, Scan och Kronfågel. Samt slutligen bostadsrättsfederationen HSB som i symbios med Hyresgästföreningen
(och tidigare också Riksbyggen samt i viss mån då fackföreningsägda BPA) varit
dominerande aktörer inom bostadsmarknaden i Sverige.

Dessa tre kooperationer
har en hel del gemensamt.

Alla är ungefär
100 år gamla. Deras tillkomst sammanfaller alltså med att den parlamentariska
demokration började bryta mark i Sverige. De har också alla en mer eller mindre
uppenbar koppling till något av Sveriges två folkrörelseliknande partier: i
LRF:s fall Centerpartiet, som ju hette Bondeförbundet när det bildades. De andra
två har, eller har haft, mer eller mindre tydliga band till Socialdemokraterna.
Jan Nygren och Bo Ringholm är exempel på socialdemokratiska ”apparatjiks” som
under sin karriär tjänat någon av dem.

Men den mest
intressanta egenskapen hos alla tre är orsaken till att de en gång skapades: det uttalade syftet var att runda en
parasit
. Småfolket i bruksorten gick samman i en konsumentförening för att
slippa göda ortens handelsbodsägare (som kanske var svåger till bruksdisponenten).
Bönderna i trakten gick samman i kooperativ för att genom en enad front få upp
inköpspriset på mjölk, spannmål och andra jordbruksprodukter. Vilket sedermera,
när man startat hela sitt företagskonglomerat, gjorde att de hamnade i en
komplicerad intressekonflikt med sig själva – skulle LRF vara kund till
bönderna, leverantör till dem eller företräda deras ägarintressen? HSB och
Hyresgästföreningen skulle dra undan benen för hyreshajar och rentierer i
städerna, som växte snabbt då industrialiseringen tog fart. Eller, mer korrekt,
då mekaniseringen av jordbruket tvingade mängder av människor att hitta sin
försörjning på andra ställen än på åkrar och ladugårdar.

I hundra år
har dessa kooperationer varit en viktig del av det svenska samhällsbygget och
på det stora hela varit sina ”founding fathers” trogna. Inte bara det svenska
samhällsbygget – varumärket Coop syns också i t ex Schweiz och Italien och
flertalet nordiska länder har jordbrukskooperationer liknande LRF – det norska
heter f ö Felleskjöp, ”gemensamt köp”.

Nu, 100 år
senare, synes några nya kooperationsidéer växa fram i Sverige. SWAG Research
skulle vilja införa beteckningen Kooperationen 2.0 för dessa. Tre exempel:

·
I
Sverige, liksom i Finland, har flera stora och energikrävande basindustrier
gått ihop för att ta gemensamma initiativ för att åtgärda ett angeläget
problem, nämligen att trygga tillgången på billig och driftsäker el. Man
misstror, på goda grunder, att nuvarande energimarknad skall klara av detta. Byggande
och ägande av nya kärnkraftsreaktorer är ett huvudspår.

·
Militärhögskolan
slår ihop sina påsar med Försvarshögskolan och Utrikespolitiska institutet och
hyr nya lokaler av Skanska inne på KTH:s område och kallar sig
Försvarshögskolan. Man flyttar ifrån de gamla lokalerna på Valhallavägen,
anrika f d Svea Artilleriregemente, som försvarsmakten en gång har bekostat
bygget av med egna budgetmedel. Varför? Jo, dessa lokaler har – givetvis utan
ersättning – överförts från Försvarsmakten till ett statligt fastighetsbolag,
och de nya ägarna tar ut Stureplanshyror av sina hyresgäster för att svara upp
på den statliga ägarens krav på vinstmaximering.

·
Bostadsrättsföreningen
Sånglärkan 7 (fingerat namn) i fashionabla Lärkstaden på Östermalm står i
begrepp att stänga ner sin anslutning till Stockholms fjärrvärmenät och i
stället borra för bergvärme på sin egen gård. Det är numera lönsamt på grund av
de våldsamma prishöjningar som fjärrvärmeleverantören Stockholms Energi,
sedermera Birka Energi, sedermera Fortum, har trumfat igenom i kraft av sin
monopolställning. De många informella banden
mellan Fortum och Stockholms stad har säkert haft inflytande i denna
process – t ex var Fortums informationsdirektör Inge Thelander tidigare medlem
av den inre kretsen hos f d industriborgarrådet Carl Cederschiöld(m). Låt oss för
övrigt hoppas att de boende i Lärkstaden man inte klantar till det som den
energikostnadsmedvetne fastighetsägaren på Södermalm som lyckades borra rakt
ner i tunnelbanan.

Detta är
några exempel på 2000-talets kooperativistiska idéer, Kooperationen 2.0.
Intressant är att de skiljer sig från det tidiga 1900-talets kooperationer i
några viktiga avseenden.

KF, LRF och
HSB grundades alla av ”arbetare och småfolket”, som de svenska
socialdemokraterna krävde rättvisa åt på sin berömda valaffisch från 1924. Men
vem är initiativtagare till Kooperationen 2.0? I exemplen ovan är det
storindustrin och de besuttna Östermalmsborna, alltså just de som kooperationspionjärerna
upplevde som sina motståndare. Samt delar av statsapparaten, i försvarsmaktens
fall kanske i missnöje med att bli behandlad som budgetregulatorer.

Vidare:
1900-talets kooperationer hade som gemensam nämnare att man rundade en parasit.

Och häri
ligger den viktigaste skillnaden – vem är den parasit man numera rundar? KF,
LRF och HSB syftade till att skära bort, eller i vart fall minimera, gödandet av
storfinansen, rentiererna/fastighetsägarna och bruksdisponenterna. Men vilken
parasit strävar dagens kooperationer att eliminera?

Det uppenbara svaret är: Staten.

Alla tre
exemplen ovan syftar till initiativtagarna skall minska sina betalningar till
staten (det må vara den svenska eller finska). Eller, mer förfinat, man vidtar
motåtgärder när man anser sig vara på den förlorande sidan i ett spel där
staten hela tiden har sin egen intäktsmaximering som allt överordnad
målsättning och där staten inte drar sig för att använda tvivelaktiga metoder
för att tillskansa sig största möjliga andel av resultatet av all ekonomisk
aktivitet.

Vi kommer nog att få se
många fler exempel på Kooperationen 2.0 i framtiden. Man skulle kunna se det som ett uppror i
begränsad skala. Eller som det pris Sveriges medborgare får betala eftersom det
råder en konformistisk samsyn på hur mycket av våra resurser som stat, kommun
och landsting skall disponera. De pengar som staten behöver ska in, och om de
metoder som då måste användas är tvivelaktiga är av mindre intresse.



Den ena handen vet precis…

Allmäna otidigheter Posted on Mon, September 17, 2012 17:45:58

I Sverige har vi en grundläggande syn på
att staten och våra myndigheter är goda. Denna grundsyn krackelerar i viss mån
när vi upptäcker att staten å ena sidan säger si, å andra sidan säger så.
Alkoholpolitiken är ett utmärkt exempel – den gamla proggruppen Blå Tåget hade
inte kunnat uttrycka det bättre.

SWAG Research
har i ett forskningsprojekt studerat hur några personer i Stockholmstrakten som
har ett ett vidlyftigt socialt liv, där alkoholhaltiga drycker inte sällan
förekommer, anskaffar dessa drycker (som t ex kräftor kräver). Resultatet är en
insikt om att en intressant intressekonflikt föreligger mellan olika offentliga
organ, som sänder ut helt inkonsekventa budskap. Annorlunda uttryckt: Ett
myndighetsutövande statligt organ hävdar A, men ett annat organ genomdriver
Icke-A, ofta därför att man tjänar på det ekonomiskt. Två intressanta exempel
ges nedan på att de signaler som trummas ut av socialstyrelsen / folkhälsoinstitutet
m fl renlevnadsorgan, nämligen ”Alkohol
och tobak är skadligt och konsumtionen måste begränsas!” –
motsägs av andra signaler som av statsfinansiella skäl utsänds från
andra offentliga verksamheter.

Vi börjar med
den s k ”nätspriten”. Det finns en uppsjö av websiter som vänder sig till
svenskar och som erbjuder alkohol till EU-priser (oftast samma som tyska
priser). Några exempel är Bottleshop.se, vinsajten.com och tegalob.se, den
senare en intressant ordlek: ”tegalob” är ”bolaget” baklänges. De erbjuder
också frakt av de inköpta varorna, eller rättare sagt hänvisar till från dem
”helt fristående” fraktföretag som fraktar ölet, vinet och spriten från
stormarknaderna i Lubeck till Sverige, ofta till en obskyr godsterminal i någon
lagom sunkig Stockholmsförort.

Den svenska
staten kämpar emot: med hänvisning till allehanda omstridda rättsfall så
försöker man slå ner på transporterna över Öresund, beslagtar varorna som sedan
inte hälls ut, nejdå, slutkunden får lösa ut dryckerna mot erläggande av tull,
böter och skattetillägg.

Men nu finns
det bot emot risken att fastna hos tullen: hugade alkoholköpare, som dels vill
dra fördel av det mycket större sortiment som nätspritsajterna erbjuder, samt
därutöver de betydligt lägre priserna, kan numera använda ett lite dyrare, men
mycket säkrare fraktsätt – en fraktpartner som dessutom levererar de kluckande
lådorna ända hem till dörren.

Och vilket
företag är det som de enligt staten illegala nätspritsajterna har ingått partnerskap med för att leverera en säker
frakt till den törstande kunden?

Svar: Den statliga
svenska Posten.

En verksamhet
som den statliga tullen anser vara illegal och ge rätt till beslagtagande och
utkrävande av böter anses alltså av den likaledes statliga posten vara en helt
legitim affärsverksamhet. Intressant.

Nästa exempel
torde vara välkänt för alla som reser med flyg, i synnerhet från Arlanda och de
andra nordiska flygplatserna (för att inte tala om Heathrow, London).

En gång i
tiden var tax-free shopen något som man eventuellt gick in i på väg mellan
säkerhetskontrollen och den gate flyget gick ifrån. Som resenär fattade man
alltså ett aktivt beslut att gå in i tax-free affären, ungefär som att man
väljer att gå in i en viss butik genom deras entré i ett köpcentrum.

Nu hamnar man
rakt i tax-free affären så fort man kommit ut ur säkerhetskontrollen, och
ungefär som på IKEA finns det ingen möjlighet att snabbt ta sig ut ur butiken
utan att behöva navigera sig ut ur en labyrint av störtexponerade spritflaskor,
exklusiva cigarrhumidorer och annat som
tax-free-affären erbjuder.

Varför byggs
flygplats efter flygplats om enligt detta koncept?

Svar: Därför
att flygplatsen tjänar på det.

Eller rättare
sagt den statliga myndighet som flygplatsen sorterar under. SWAG Researchs
sektion för s k ”våta jobb” har skaffat tillgång till hyresavtalet mellan
Luftfartsverket (LFV) och den globala kedjan Nuance Group, som driver
TaxFree-affärerna på bl a Arlanda. Precis som vi misstänkt är hyran
omsättningsrelaterad – det finns till och med avtalsklausuler om
marknadsföringsbidrag per spritmärke! Annorlunda uttryckt: Ju mera sprit,
cigaretter och snus som säljs, desto mer får den statliga myndigheten LFV in i
hyra. Därför bygger LFV gladeligen om flygplatserna för att maximera
tax-free-försäljningen. Ett arrangemang som finansdepartementet säkert
uppskattar eller rent av tagit initiativ till. Annars skulle ju LFV:s
myndighetsverksamhet behövts finansieras av skattemedel, hemska tanke.

SWAG Research
har försökt få tillgång till löneavtal från LFV för att se om det också finns
bonusar till LFV-chefer som baseras på hur mycket sprit som butikerna kränger,
men ännu inte lyckats. Den som vill agera läcka är välkommen. Kontakta
swagmaster (at) swagresearch.org.

När
punkbandet Ebba Grön på 80-talet fick 80.000:- i statligt kulturbidrag hände
två saker. Dels fick den dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn ett ovanligt
koleriskt raseriutbrott (också med hans standard). Vidare så tackade Thåström
& Co för pengarna genom att spela låten ”Staten & Kapitalet”. Vad många
inte vet är att det inte var Ebba som skrev denna låt, den skrevs ungefär 10 år
tidigare av ett proggband som heter Blå Tåget. Spotify-URL till deras
originalversion:

Men i sin
Tack-för-statsbidraget-version utelämnade Ebba Grön dels ett par verser, och
dels strofen ”Den ena handen vet precis vad det är som den andra gör”, som
också var låtens namn i Blå Tåget-versionen.

Detta må
gälla Staten & Kapitalet.

Men tydligen
inte Staten & Staten….



« PreviousNext »