Mycket tyder på att
försvaret nu rustas upp – rejält. Det är välbehövligt. Under efterkrigstiden
var Sverige i princip försvarslöst under tre perioder, dels under Olof Palmes senare
tid som statsminister, och därutöver i slutet av Göran Perssons samt därefter
Fredrik Reinfeldts tid som regeringschefer. Denna artikel försöker förklara vad
som orsakade dessa perioder av försvarslöshet – som hade kunnat stå Sverige
dyrt.


”Vår beredskap är god”, sade Per Albin Hansson under andra
världskriget, vilket torde vara svenskt statsministerrekord i att vara
”ekonomisk med sanningen”, som det ibland heter. En av mina
reservofficerskamratarer, vars familj kommer från Helsingborg, berättade hur hans
far – tidvis ensam – under beredskapsåren bevakade inloppet till Helsingborgs
hamn. Vilken eldkraft förfogade han över? Ett gevär m/96 samt fem patroner – lösa,
samt av fel kaliber.

Även efter andra världskriget och under kalla kriget var
Sverige tidvis i princip försvarslöst. Frågorna Vad och Hur detta kunde ske är
väl dokumenterat, några bra referenser är de böcker/rapporter som nämns i
slutet av denna artikel av meriterade forskare/skribenter som Robert Dalsjö,
Mikael Holmström, Wilhelm Agrell, Carl Björeman och Carl Bergquist (mer känd
som försvarsbloggaren ”Wiseman’s Wisdoms”).

Men mindre har skrivits om varför detta skedde. Vad fick tre
statsministrar (Olof Palme, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt) att under tre
perioder (början/mitten av 80-talet, 2000-2004, 2007 – 2018) fatta beslut som under
många år lämna Sverige mer eller mindre oförsvarat? Vilken roll hade den ”eviga
freden” som ansågs infalla när Sovjetunionen och Östeuropa brakade samman runt
1990? (och som varade i knappt 20 år tills Ryssland illegalt attackerade Krim
och Ukraina) Vilka andra faktorer kan ha spelat in?

Låt oss börja med Göran Persson, statsminister 1996 – 2006
och innan dess skol- och finansminister. Han har tillskrivits citatet ”De sista
miljarderna som krävs för att få ihop statsbudgeten kan man alltid ta från
försvaret”. Lägg därtill att Margaret Thatcher och George Bush, förvisso inte
de såtaste vänner med Göran Persson, i början på 1990-talet lanserade begreppet
”Peace Dividend” vilket möjliggjorde att omfattande nedskärningar gjordes på
USA:s och Storbritanniens försvarsutgifter och pengar kunde omallokeras till
mer folkkära ändamål. ”Kan U.K och USA omdirigera pengar (och forskning) från
militären till andra ändamål måste vi kunna göra det”, tänkte säkert Göran
Persson, fortfarande känd som den som sanerade Sveriges statsfinanser på
90-talet. Han har inte uttalat sig i frågan sedan han lämnade politiken 2007
för att vara godsherre och PR-konsult. För att summera: Göran Persson såg
nedskärningar i försvaret, som på hans statsministertid knappt ens behövdes
utom för internationella insatser, som ett sätt att stärka statsfinanserna. Han
lämnade över en försvarsmakt i finansiellt fritt fall till sin efterträdare
Fredrik Reinfeldt. Möjligen med ett undantag – stödet till SAAB att vidareutveckla
och tillverka JAS 39 Gripen, där syftet lite tillspetsat var att belägga SAABs
flygdivision. Denna finansiella gökunge fortsatte dessvärre att matas av
Reinfeldt & Borg.

Så om de av Göran Persson ledda försvarsnedskärningarna drevs
av rikshushållarens / gårdvarens sparsamhetsinstinkt, mot bakgrund av en – som
det senare visade sig – överoptimistisk syn på läget i vår nära omvärld, vad
förklarar då Olof Palmes och Fredrik Reinfeldts bevekelsegrunder att lämna
Sverige så illa förberett på väpnat angrepp? ”It’s complicated”, som man kan
säga på sin Facebook-profil om sin Martial Status.

Vad minns väljarna av försvarspolitiken under Alliansens
åtta år i regeringen? Två saker minns de flesta: Dels att Fredrik Reinfeldt
offentligt beskrev försvaret som ett ”särintresse”, dels att försvarsminister
Mikael Odenberg, reservofficer i Kustartilleriet, i vredesmod avgick från sin
post i protest mot de nedskärningar som Reinfeldt / Borg tvingade fram.
Odenberg ersattes senare av Sten Tolgfors – som gjort vapenfri tjänst under
värnplikten, och som glatt effektuerade de nedskärningar som stats- och
finansminister beställt.

Var det bara ekonomiska skäl, och förändringar i vår
omvärld, som motiverade Reinfeldt & Borg? Nej, så enkelt är det inte. När
Fredrik Reinfeldt och hans kollegor skapade de Nya Moderaterna så såg man det
som nödvändigt att göra upp med sitt partis förflutna, annars skulle man inte
kunna nå de nya väljargrupper som krävdes. Moderaterna, tidigare Högern, hade
alltid varit för ett starkt försvar. Alltså bytte man fot och genomförde en
exempellös nedrustning av det svenska försvaret, detta för att attrahera de
marginalväljare i politikens mittfåra som krävdes för att 2006 erövra och 2010
behålla regeringsmakten. Så sent som 2014 förlöjligade Fredrik Reinfeldt att
Ryssland var ett hot. Nämnas kan att Fredrik Reinfeldt gjorde sin värnplikt som
lapplandsjägare vid I 22, en av de mest krävande utbildningarna som fanns i det
gamla värnpliktsförsvaret. (I 22 lades ner 2000).

När det gäller Sveriges utsatta situation från mitten av
80-talet är bilden mer komplex även om likheter finns. Sveriges samarbete med Nato,
som syftade till hjälp västerifrån om Sovjetunionen skulle anfalla, var en
officiell hemlighet. Mindre känd var kanske omfattningen av detta samarbete, se
källorna i slutet av artikeln. Ett sätt att uttrycka sig är att en politik
torgfördes i talarstolarna under det långa socialdemokratiska maktinnehavet, medan
en helt annan politik drevs i krigsspel och konfliktförberedelser. Samtidigt
blev, under Palmes tid, den svenska svansföringen allt högre, inte minst i
debatten om Vietnamkriget där USA utsattes för högljudda attacker. Ett exempel:
Palme demonstrerade sida vid sida med Nordvietnams ambassadör, vilket orsakade
att USA tog hem sin ambassadör.

Till slut blev diskrepansen mellan den officiella och den
verkliga politiken så stor att den utgjorde en allvarlig politisk risk för
regeringen. Hade det avslöjats hur tätt Sverige samarbetade med den militära
stormakt vars krigföring i Vietnam i talarstolarna jämfördes med nazisternas
illdåd, så hade det politiska priset blivit alltför högt och sannolikt orsakat
valförlust och ett för lång tid tappat förtroende i utrikespolitiken, något som
framför allt Palme inte ville riskera. Så man bestämde sig för att montera ner
samarbetet västerut – ”Nu stänger vi butiken”, som dåvarande ÖB Stig Synnergren
uttryckte sig. Nämnas kan också att när den första borgerliga regeringen
tillträdde 1976 så informerades den nye statsministern Torbjörn Fälldin inte
alls, och försvarsministern Erik Krönmark mycket begränsat om Nato-samarbetet,
också detta för att minimera risken för att tappa förtroende inrikespolitiskt
(men som ökade risken för Sveriges försvarsförmåga i händelse av konflikt.

Så om man försöker sammanfatta frågan ”Varför lämnades
Sverige i princip försvarslöst under två långa perioder under efterkrigstiden”
framträder följande mönster: Under Göran Perssons tid var försvarsneddragningar
framför allt ett verktyg att få balans i statens budget. Och eftersom
militärerna och försvarsvännerna ändå i gemen ogillade sossar så gjorde det ju
inte så mycket om man blev ännu lite sämre omtyckt, deras röster var ju ändå
förlorade. Vidare syntes risken för krig vara liten.

Men för de andra två perioderna, under Palme resp Reinfeldt
& Borg, framträder en annan bild. Här var det snöd, inrikespolitisk vinning
som drev fram de mycket riskabla försvarspolitiska beslut som dessa statschefer
drev igenom. I Palmes fall att det politiska pris som ett avslöjande av
hyckleriet skulle innebära var för högt. Alliansregeringen genomförde de
största försvarsnedskärningarna i modern tid därför att det ledande partiet
”Nya Moderaterna” måste attrahera nya väljargrupper och därför kastade gamla
hjärtefrågor över bord. Man trodde, felaktigt har det nu visat sig när SD gått
över 20 % i opinionsundersökningar, att försvarsvänner ändå skulle fortsätta
rösta på (m).

I boken ”Star-Spangled
Men” – The ten Worst, and the three Most Overrated presidents of the United
States
inkluderas John F. Kennedy i gruppen Most Overrated. Bl a för de
säkerhetspolitiska risker han tog av inrikespolitiska / opinionsmässiga skäl –
invasionen i Grisbukten, Kuba och eskaleringen av kriget i Vietnam är två
exempel. Den hårda historiska dom som Kennedy fått borde falla också över
Palme, Persson, Reinfeldt och Borg.

En tröst är givetvis att ingen främmande makt utnyttjade de
perioder av svensk försvarslöshet som dessa regeringschefer förorsakat Sverige.
Om detta var tur eller skicklighet kan diskuteras.

Ett urval litteratur som behandlar frågan om Sveriges
försvarslöshet:

Robert Dalsjö: Doktorsavhandling ”LifeLine Lost”. Santérus,
2005

Wilhelm Agrell: ”Fredens illusioner”, Atlantis, 2011

Mikael Holmström: ”Den dolda alliansen”, Atlantis, 2012