Fram till mitten av
förra seklet var den typiske riksdagsmannen (och få kvinnor) någon som efter
ett yrkesverksamt liv gjorde ett slags samhällstjänst i politiken. Nu har vi
den yngsta riksdagen någonsin. Tillsammans med några andra förändringar har
detta fått – inte endast godartade – konsekvenser.

Vad slags människor Sveriges riksdagsledamöter var, och hur
regeringen rekryterades, var tämligen oföränderligt intill 1970-talet (ett
årtionde underbart beskrivet i årets Julkalender, ”Tusen år till julafton”).
Riksdagsmän och –kvinnor kandiderade till ledamot först efter ett antal års
arbete i det civila samhället. Med sig till riksdagen hade de åtskilliga års
erfarenhet av livet utanför politiken. Det bör påpekas att sysslan som
riksdagsledamot inte alltid varit en heltidssyssla. Bertil Ohlin, folkpartiledare
samt far till Anne Wibble, var aktiv som professor på Handelshögskolan samt
hade ett antal gästprofessurer under sin långa tid som riksdagsman. Se t ex https://sv.wikipedia.org/wiki/Bertil_Ohlin .

Sveriges regering tillsattes under denna tid nästan
undantagslöst med erfarna riksdagsledamöter (t ex Bertil Ohlin som varit
riksdagsman i sex år när han tillträdde som handelsminister i
samlingsregeringen). Men när Olof Palme tog över som statsminister 1969
förändrades detta. Fler och fler regeringsmedlemmar rekryterades utifrån. Den
förste som offentligt uppmärksammade detta var framlidne journalisten Anders
Isaksson. När han ställde Palme en fråga om vad detta berodde på blev Palmes
svar att ”jag hittar inte den kompetens jag söker i riksdagen” (Se ”Den
politiska adeln”, bok av Anders Isaksson, utgiven 2002). Denna förändring har
fortsatt av alla regeringsbildare efter Palme.

Men ännu mer uppseendeväckande är förändringen av den
typiske riksdagsledamoten.

De har kallats politiska broilers och annat mindre
smickrande, alla de som tidigt i livet ser politiken som ett yrkesval. Den
politiska sektorn befolkas numera till övervägande del av män och kvinnor, ofta
med avbrutna universitetsstudier* bakom sig, som via de politiska partiernas
ungdomsförbund gjort en karriär som sedermera i ganska unga år tagit dem till
riksdagen, till regeringen eller ibland både och. Detta utan att – som deras
företrädare – överhuvud taget passera den normala arbetsmarknaden.

Är detta bra eller dåligt?

Rebelliska ungdomar brukar ibland hälsosamt skaka om gamla
försoffade branscher (Google, Tesla, Facebook, Netflix, Rebtel, Spotify….).
SWAG Research vill dock komplettera bilden med några ännu inte särskilt
uppmärksammade effekter av denna förändring hur Sverige styrs.

För det första: vi har fått en riksdag, och en regering, med
mycket liten erfarenhet av vanliga människors vardag, och av att verka i näringslivet.
Därmed är man i riksdagen och regeringen väsentligen helt okunnig om vilka
krafter som skapar det välstånd som våra politiker är så angelägna om att
”fördela”, och om hur ett vanligt Svensson- eller medelklassliv fungerar. I USA
talar ibland juristbranschen om ”Us lawyers against Them clients”, alltså om en
intressekonflikt mellan advokaterna – oavsett sidan de företräder – mot sina
klienter/jurymedlemmar som inte fattar juridik. SWAG Research har publicerat
flera rapporter om hur den politiska sektorn i Sverige numera ofta förenas över
partigränserna i en intressekonflikt mot medborgarna. Se t ex ”Blanda inte in
väljarna”, maj 2012.

För det andra: varför valde alla dessa politiska broilers i
unga år att bli broilers? Jo, därför att politiken numera inte är slutet på
karriären, utan början. Det har uppstått en hel undervegetation i det politiska
samhället med PR- och lobbyistfirmor där bortvalda riksdags- och
regeringsledamöter efter sin avgång – förutom rejält tilltagen pension – kan
håva in storkovan under resten av sitt yrkesverksamma liv (mest omskrivet är
antagligen när Göran Persson värvades till PR-konsulten JKL). Du kanske undrar varför
man inte gör något åt oskicket med att avgångna riksdags- och
regeringsledamöter fortsätter att – helt enligt gällande regelverk – mjölka ut
sin statliga pension och samtidigt låter konsultarvodena gå till det egna
bolaget? Enkelt, min käre Watson. Varför skulle dagens riksdagsledamöter ta
bort det guldägg som de själva avser att berika sig med i nästa karriärsteg?

För det tredje: all politik har blivit ”Mainstream”,
skillnaden mellan de traditionella partierna (d v s alla undantaget
Sverigedemokraterna, Vänstern och Feministiskt Initiativ) har blivit mindre och
mindre. I frågor som på 80-talet orsakade bombastiska påhopp och brandtal råder
numera endast smärre nyansskillnader. Arbetsrätten, den svenska
vaggan-till-graven välfärden, ordning i statens finanser, säkerhetspolitiken,
på senare tid flyktingkrisen – listan kan göras lång över forna trätoämnen där idag
s, m, fp/l, kd och c har så små åsiktsskillnader att de knappt är märkbara.

Detta fenomen kan förstås bero på att vi svenskar numera har
en mycket homogen uppfattning om hur vårt land skall se ut och styras.

Men det kan också finnas andra orsaker till denna
homogenisering, nämligen följande: Idag ser man sin politiska gärning som något
man kanske ägnar de första 10 åren av sin karriär åt. Sedan är som sagt tanken
att casha in på allvar, som PR-konsult, styrelseproffs eller linjechef i en
lämplig offentlig verksamhet. Och man vet ju inte var man efter åren som
politiker skall hitta det mest fördelaktiga erbjudandet som hela tiden varit
syftet med åren i politikens tjänst: ett riskkapitalägt vårdbolag (Filippa
Reinfeldt), finanssektorn (Pär Nuder, Anders Borg) eller någon av otaliga PR-
och lobbyingkonsulter som sugit upp hundratals avsuttna politiker. Då gäller
det att inte, genom alltför aggressiv framtoning som politiker, ha retat upp
sina potentiella framtida arbets- och konsultuppdragsgivare. Som politiker ska
man vara lite sådär lagom elak mot t ex banker, riskkapitalägda äldreboenden,
privata utförare av kollektivtrafik och skolmat samt statligt ägda företag, så
att väljarna hör det och knyter näven i fickan. Men inte mer högljudd än nödvändigt.
Då kanske den framtida och riktigt lukrativa karriären äventyras.

Förutom den högre lön som befattningen efter hundåren som
politiker ger, så kan det ju vara skönt att kunna säga att ”jag har lämnat
politiken och har inga kommentarer om detta”. En som säkert sagt så till
tjogvis med journalister är f d landstingsrådet Filippa Reinfeldt, när pressen
undrar hur Stockholms Läns Landsting genom sitt projekt Nya Karolinska har
hamnat i den finansiella härdsmälta som bl a SvD-journalisterna Henrik Ennart
och Carolina Neurath så väl har beskrivit.

Nåväl. De flesta ex-politiker gör nog hyfsat skäl för sina
arvoden i sina nya befattningar. Men det finns exempel på hur avdankade
politiker skamlöst utnyttjar sina kontakter och sin insider-kunskap om hur det
politiska livet fungerar för att berika sig själva. Det värsta aktuella
exemplet är Ilija Batljan, som kom till Sverige som flykting 1993. Han är f d kommunalråd
i Nynäshamn och f d oppositionslandstingsråd i Stockholm. Under 2011 anställdes
Batljan som vice VD i det halvoffentligt ägda fastighetsbolaget Rikshem.
Bolagets VD Jan Erik Höjvall menade att det var som att ”rekrytera Zlatan”, en
stjärnrekrytering.

Rikshem, som bildades 2010-2011, är ett bolag som
uteslutande haft till uppgift att för våra pensionspengar köpa fastigheter i de
kommunala bostadsbolagen. Rikshem ägs av AP-fonderna tillsammans med AMF. Det
senare bolaget ägs i sin tur av Svenskt Näringsliv och LO. Bolagets affärsidé
går i grunden ut på att förvärva fastigheter till ett överpris om 15- 25
procent, för skattefria medel och allt i konkurrens med den reguljära
fastighetsmarknaden. I allt väsentligt har Rikshem ”krafsat ut**” lönsamma
delar av de kommunala bostadsbolagen för att förvalta dem inom ett annat
offentligt organ. Det är samma hyresfastigheter som tidigare förvaltades av
rikets kommuner, med samma hyresgäster och ofta med samma personal. Vän av
ordning undrar hur lönsamheten kan stiga av att en offentlig ägare ersätts med
en annan offentlig ägare? Eller hur har hyresgästerna fått ett bättre boende?
Bolagets metoder har också haft till följd att marknaden dopats av denna
överprissättning. Andra reguljära fastighetsbolag har inte kunnat konkurrera
med dessa metoder.

Rikshem har därefter delat ut en
andel av vinsten till företagsledningen baserat på hur mycket pengar som
förskingrats under de gångna årens affärer. Under tiden sedan 2011 har några av
bolagets ledningspersoner och styrelseordförande, förutom mycket hög lön, också
erhållit extra ersättning för optioner (konvertibelt förlagslån) uppgående till
50 mkr. Batljan har enligt uppgift fått 22 mkr i ersättning förutom sin
lön. Utöver detta har Batljan bedrivit egna fastighetsaffärer vid sidan av sitt
jobb, rimligen i konkurrens med sin huvudman Rikshem. I en kommentar av
ordförande Mats Mared är detta oacceptabelt. Blott några dagar efter att
Batljan fått sparken visar det sig att även VD Höjvall har bedrivit privata
fastighetsaffärer, i konkurrens med sin huvudman och uppdragsgivare. Det ska
också betonas att ordförande Mared själv gjort en strålande affär på Rikshem,
då hans optioner uppgår till 25 mkr. Höjvall och Mared har i skrivande stund
ännu inte fått sparken men det är rimligen bara en tidsfråga. Det ska också
läggas till att Batljan fått en hyreslägenhet på Östermalm av fastighetsbolaget
Olof Lindgren AB, detta efter en affär mellan Olov Lindgren och Rikshem.

Nu har bolagets ordförande Mared
tillsatt en extern och oberoende granskning kring dessa frågor för att bringa
reda och återskapa förtroendet för bolaget och dess ledning. Men hur kan en av
dem som är mest nedkladdade av denna sörja utreda sin egen soppa? Hur kan man
kalla denna oberoende? Trovärdigheten i detta är oerhört tvivelaktigt. Det hela
påminner om att Saudiarabien är nybliven ordförande i FN’s råd mänskliga
rättigheter – det är en fars!

Den konspiratoriskt lagde kan identifiera ännu ett fenomen som
”föryngringen” av politikerkåren lett till, nämligen att Sverige på senare år
tvingat fram informationsutbyte mellan svenska skatteverket och banker i t ex
Schweiz, Kanalöarna, Gibraltar och Luxemburg. Detta har lett till att massor av
svenskar tvingats skatta för inkomster och banktillgodohavanden som tidigare
helt flugit under Skatteverkets radar.

Varför dras tumskruvarna åt på skatteparadisens banker nu
och inte för många år sedan? Ett skäl kan ju vara att många av 50-talets
politiker äntrade den politiska scenen med en framgångsrik karriär bakom sig,
som ofta lett till väl tilltagna saldon i schweiziska banker – information som
man förstås inte hade något intresse av att de svenska skattemyndigheterna
skulle få tillgång till. Denna guldsits har inte dagens politikerbroilers, att
tjäna stora pengar gör man ju numera efter, och inte före, politikerkarriären,
som exemplet Ilija Batljan tydligt visar. Alltså har man som politiker numera inga
problem att jaga skatteflyktingar för att fylla på statskassan, så att
valsegrarna kan köpas genom lämpligt utportionerade reformer och bidrag.

Detta de närmaste 2 – 3 mandatperioderna, förstås.

I den senare delen av karriären gäller ju en annan agenda.

* Se t ex https://www.idunn.no/nkt/2015/02/den_folkligt_bildade_politikern_-_akademiska_kunskaper_och_
, sid 240.

** I t ex Private Equity-sammanhang kallas detta slags
affärer för Carve-Outs.