För
femtioelfte gången får Sverige höra från någon internationell auktoritet att
hushållens skulder är för höga, att bostadsbyggandet måste öka samt att ungdomar,
lågutbildade och invandrare måste integreras på arbetsmarknaden. Och för
femtioelfte gången kommer det inte att hända någonting.

Den här gången är det Ekofin-rådet, en sammanslutning av
EU:s finansminstrar (inklusive Anders Borg, får man anta?) som föreskriver
denna kur som svenska staten fått ordinerad åtskilliga gånger förut. Men
sannolikheten att patienten Sverige detta valår hämtar ut medicinen och
dessutom äter den är Nil, Nada, Zero, Nulla. Orsaken är inte särskilt
komplicerad. De tre missförhållandena som Ekofin – i sig helt korrekt –
beskriver är symptom, det verkliga problemet är de två monumentala Insider / Outsider-problem som i
decennier hållit Sverige i ett järngrepp, eller möjligtvis ett mediokerhetens
tröstlösa träsk: Lagstiftning och reglering av bostads- respektive
arbetsmarknaden.

Ett Insider / Outsider-problen kan beskrivas ungefär såhär:
situationen inom ett visst område är
gynnsam, trevlig och bekväm för de som lyckats ta sig in på insidan, antingen
genom födsel, kontakter, mutor, tur eller i undantagsfall hårt arbete. Medan
däremot de som inte kommit in i stugvärmen har oerhört svårt att ta sig in, och
får erfara att det är både kallt och dystert därutanför. Och det finns
vanligtvis ett starkt orsak-verkan-samband mellan dessa två observationer. Lägg
därtill en ohelig allians mellan delar av statsapparaten, eliterna inom de
etablerade partierna och högljudda
lobbygrupper såsom fackföreningsrörelsen och hyresgästföreningen, som har ett
starkt intresse, finansiellt och inflytandemässigt, av att den rådande Insider
/ Outsider-ordningen består.

Som sista ingrediens i denna giftiga cocktail tillsätter
SWAG Research det faktum att val vinner man genom att locka till sig, eller i
vart fall inte skrämma bort, lättrörliga marginalväljare i storstadsområdena. Just
de som vanligen befinner sig på insidan.

Insider / Outsider-problem övergår ibland till något som
kallas ”elefanten i rummet”. Alla vet att det står en elefant i rummet men
genom en tyst överenskommelse så pratar man inte om detta.

SWAG Research kommer i början av september att publicera en
om rapport Insider / Ousider – problemet
på arbetsmarknaden. Nu till nästa bastion av regleringar, Sveriges
bostadsmarknad. Varför är marknadshyror tabu bland alla etablerade partier? Elementärt.
Låt oss betrakta två grupper av svenskar som har väldigt mycket att vinna på
att bostadsmarknaden fortsätter att vara dysfunktionell.

Den som genom kontakter, fiktivt arv eller med svarta
pengar, har kommit över en lägenhet i Stockholms innerstad har inte det minsta
intresse av någon avreglering eller marknadsanpassning av hyrorna. Då kan ju
lägenheten komma att kosta mer än en exakt lika stor i något nergånget och
invandrartätt miljonprogramsområde, hemska tanke! Vidare så ombildas ju 5000
lägenheter per år till bostadsrätter, och vem tackar nej till en möjlig
arbetsfri och riskfri inkomst, ofta på ett par miljoner? Så det är inte ett
dugg konstigt att Laila Freivalds och många andra med näbbar och klor försvarar
den rådande ordningen och att Stockholms innerstad håller på att bli ett reservat
för övre medelklass – se ”lättrörliga marginalväljare i storstadsområden” ovan.
Även fastighetsbolagen har upptäckt detta, vilket omvittnas av Christer Jansson,
VD på Fastighetsägarna Stockholm: http://www.dn.se/debatt/hyresregleringen-gynnar-de-rika/

Bostadsrätts- och småhusägarna, framför allt i
storstadsområdena, har också ett starkt intresse av att den rådande ordningen
består. Eftersom så lite bostäder finns att tillgå på den fria marknaden, och
inflyttningen till storstäderna består – och inte på något sätt kompenseras av
nybyggnad – så stiger priserna på det
existerande beståndet år efter år med enstaka krisår som undantag.

SWAG Research har sammanställt prisökningarna i ett
kedjehusområde med c:a 500 hus i en av Stockholms norra förorter, väsentligen
bebott av – just det – ”lättrörliga
marginalväljare i storstadsområdena”. Den som köpte ett kedjehus i detta område
år 2000 betalade typiskt två miljoner och tio år senare var det genomsnittsliga
priset på exakt samma hus fem miljoner. Om man bortser från reavinstskatten så
svarar detta mot en årlig värdestegring på 300.000:- bara för att bo, ganska
precis årslönen för en lärarare eller barnmorska. Vem vill avstå från denna
arbets- och riskfria inkomst? Ingen. Och visst är det en ödets ironi att
hyresgäströrelsen, som fostrat generationer av socialdemokratiska apparatjiks,
med alla medel försvarar rådande ordning på bostadsmarknaden vars konsekvens är
denna förmögenhetsöverföring som gynnar storstädernas medelklass?

Vad är förklaringen till att den totala stocken av bolån
ökar dramatiskt i Sverige? Flyttskatten, som gör att 60-plussare med utflugna
barn av skatteskäl inte har råd att flytta från sina villor, gör visserligen
sitt, men den helt dominerande orsaken är regleringarna på bostadsmarknaden som
gör att nyproduktionen är för liten och därmed att priserna på den oreglerade
delen stiger. Regeringens skäll på bankdirektörer och prat om
amorteringskultur, riskvikter, stresstester och diverse andra utspel är bara
spel för gallerierna. Folk måste ju bo någonstans. Och att någon regering
oavsett partifärg skulle avskaffa ränteavdragen och/eller återinföra
fastighetsskatten framstår som helt osannolikt. De lättrörliga marginalväljarna
i storstadsområdena kommer att vid valurnorna skoningslöst bestraffa varje
sådant initiativ.

Hur ser det ut för de stackare som inte – i bokstavlig
mening – är inne i stugvärmen? Assar Lindbeck, svensk nationalekonomis nestor,
var ordförande i något som hette Bokriskommissionen och redovisade en
intressant iakttagelse: Det tar lika lång tid att köa till sig en bostad i Stockholm
som det tog att stå i kö för att få köpa en Trabant i Östtyskland. Alla vet att
regleringarna är orsaken, precis som alla vet att det står en elefant i rummet.

Apropå att våra storstäders centrala delar håller på att
förvandlas till reservat: Regleringen av arbets- och bostadsmarknaden har en
intressant likhet med skolans kollaps på 70-talet: ”var rätt vi tänkt, så fel
det blev”. Klasssamhället skulle elimineras, arbetarbarnen skulle söka sig till
högre utbildningar, akademikerkåren skulle fyllas på av klassresenärer. Medlet
var avskaffande av den s k pluggskolan, nedmonteringen av bl a matematikundervisningen
och en långt driven enhetlighet (vissa kallade den nivellering). Vad blev
resultatet?

”Bad, and getting worse”. De elever som hade stöd hemifrån,
vanligen från sina akademikerföräldrar, klarade sig hyfsat bra eftersom
motåtgärder sattes in i hemmen (t ex damma av mammas ”Ny historia för
elementarskolan” eller köpa matematikböcker värda namnet). Den möjligheten fanns
oftast inte för barnen från invandrar- eller arbetarhem, de var oftast räddningslöst
förlorade när ”Hej Matematik”, ”Sprätten satt på toaletten” och annan dynga
sköljdes över den svenska skolan 1968
och framåt.

De reformer som skulle avskaffa bildningsklyftan mellan
arbetar- och akademikerklass fick exakt motsatt effekt. Detsamma kan sägas om hyresregleringen. Därutöver är dessa regleringar i allt väsentligt
roten till de arbetsmarknads- och skuldbergsproblem som Ekofin är den
femtioelfte i ordningen att peka ut. Men
så länge LAS och hyresregleringarna med alla till buds stående medel försvaras
av högljudda särintressen, med sitt inflytande och sina egna finansiella
intressen som främsta drivkraft, och dessa särintressen också sammanfaller med
de väljargrupper som avgör val, så kan vi inte förvänta oss någon förändring.

Utom möjligen att Bankmästrar-Anders (m) i september byts ut
mot Bankmästrar-Magdalena (s). ”Same shit, different wrapping”.