Blog Image

SWAG Research

Aktuella forskningsresultat och värdelöst vetande i en ostrukturerad blandning

Sveriges försvar – en icke-valfråga med grumlig historik

Allmäna otidigheter Posted on Tue, September 18, 2018 11:39:25

Mycket tyder på att
försvaret nu rustas upp – rejält. Det är välbehövligt. Under efterkrigstiden
var Sverige i princip försvarslöst under tre perioder, dels under Olof Palmes senare
tid som statsminister, och därutöver i slutet av Göran Perssons samt därefter
Fredrik Reinfeldts tid som regeringschefer. Denna artikel försöker förklara vad
som orsakade dessa perioder av försvarslöshet – som hade kunnat stå Sverige
dyrt.


”Vår beredskap är god”, sade Per Albin Hansson under andra
världskriget, vilket torde vara svenskt statsministerrekord i att vara
”ekonomisk med sanningen”, som det ibland heter. En av mina
reservofficerskamratarer, vars familj kommer från Helsingborg, berättade hur hans
far – tidvis ensam – under beredskapsåren bevakade inloppet till Helsingborgs
hamn. Vilken eldkraft förfogade han över? Ett gevär m/96 samt fem patroner – lösa,
samt av fel kaliber.

Även efter andra världskriget och under kalla kriget var
Sverige tidvis i princip försvarslöst. Frågorna Vad och Hur detta kunde ske är
väl dokumenterat, några bra referenser är de böcker/rapporter som nämns i
slutet av denna artikel av meriterade forskare/skribenter som Robert Dalsjö,
Mikael Holmström, Wilhelm Agrell, Carl Björeman och Carl Bergquist (mer känd
som försvarsbloggaren ”Wiseman’s Wisdoms”).

Men mindre har skrivits om varför detta skedde. Vad fick tre
statsministrar (Olof Palme, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt) att under tre
perioder (början/mitten av 80-talet, 2000-2004, 2007 – 2018) fatta beslut som under
många år lämna Sverige mer eller mindre oförsvarat? Vilken roll hade den ”eviga
freden” som ansågs infalla när Sovjetunionen och Östeuropa brakade samman runt
1990? (och som varade i knappt 20 år tills Ryssland illegalt attackerade Krim
och Ukraina) Vilka andra faktorer kan ha spelat in?

Låt oss börja med Göran Persson, statsminister 1996 – 2006
och innan dess skol- och finansminister. Han har tillskrivits citatet ”De sista
miljarderna som krävs för att få ihop statsbudgeten kan man alltid ta från
försvaret”. Lägg därtill att Margaret Thatcher och George Bush, förvisso inte
de såtaste vänner med Göran Persson, i början på 1990-talet lanserade begreppet
”Peace Dividend” vilket möjliggjorde att omfattande nedskärningar gjordes på
USA:s och Storbritanniens försvarsutgifter och pengar kunde omallokeras till
mer folkkära ändamål. ”Kan U.K och USA omdirigera pengar (och forskning) från
militären till andra ändamål måste vi kunna göra det”, tänkte säkert Göran
Persson, fortfarande känd som den som sanerade Sveriges statsfinanser på
90-talet. Han har inte uttalat sig i frågan sedan han lämnade politiken 2007
för att vara godsherre och PR-konsult. För att summera: Göran Persson såg
nedskärningar i försvaret, som på hans statsministertid knappt ens behövdes
utom för internationella insatser, som ett sätt att stärka statsfinanserna. Han
lämnade över en försvarsmakt i finansiellt fritt fall till sin efterträdare
Fredrik Reinfeldt. Möjligen med ett undantag – stödet till SAAB att vidareutveckla
och tillverka JAS 39 Gripen, där syftet lite tillspetsat var att belägga SAABs
flygdivision. Denna finansiella gökunge fortsatte dessvärre att matas av
Reinfeldt & Borg.

Så om de av Göran Persson ledda försvarsnedskärningarna drevs
av rikshushållarens / gårdvarens sparsamhetsinstinkt, mot bakgrund av en – som
det senare visade sig – överoptimistisk syn på läget i vår nära omvärld, vad
förklarar då Olof Palmes och Fredrik Reinfeldts bevekelsegrunder att lämna
Sverige så illa förberett på väpnat angrepp? ”It’s complicated”, som man kan
säga på sin Facebook-profil om sin Martial Status.

Vad minns väljarna av försvarspolitiken under Alliansens
åtta år i regeringen? Två saker minns de flesta: Dels att Fredrik Reinfeldt
offentligt beskrev försvaret som ett ”särintresse”, dels att försvarsminister
Mikael Odenberg, reservofficer i Kustartilleriet, i vredesmod avgick från sin
post i protest mot de nedskärningar som Reinfeldt / Borg tvingade fram.
Odenberg ersattes senare av Sten Tolgfors – som gjort vapenfri tjänst under
värnplikten, och som glatt effektuerade de nedskärningar som stats- och
finansminister beställt.

Var det bara ekonomiska skäl, och förändringar i vår
omvärld, som motiverade Reinfeldt & Borg? Nej, så enkelt är det inte. När
Fredrik Reinfeldt och hans kollegor skapade de Nya Moderaterna så såg man det
som nödvändigt att göra upp med sitt partis förflutna, annars skulle man inte
kunna nå de nya väljargrupper som krävdes. Moderaterna, tidigare Högern, hade
alltid varit för ett starkt försvar. Alltså bytte man fot och genomförde en
exempellös nedrustning av det svenska försvaret, detta för att attrahera de
marginalväljare i politikens mittfåra som krävdes för att 2006 erövra och 2010
behålla regeringsmakten. Så sent som 2014 förlöjligade Fredrik Reinfeldt att
Ryssland var ett hot. Nämnas kan att Fredrik Reinfeldt gjorde sin värnplikt som
lapplandsjägare vid I 22, en av de mest krävande utbildningarna som fanns i det
gamla värnpliktsförsvaret. (I 22 lades ner 2000).

När det gäller Sveriges utsatta situation från mitten av
80-talet är bilden mer komplex även om likheter finns. Sveriges samarbete med Nato,
som syftade till hjälp västerifrån om Sovjetunionen skulle anfalla, var en
officiell hemlighet. Mindre känd var kanske omfattningen av detta samarbete, se
källorna i slutet av artikeln. Ett sätt att uttrycka sig är att en politik
torgfördes i talarstolarna under det långa socialdemokratiska maktinnehavet, medan
en helt annan politik drevs i krigsspel och konfliktförberedelser. Samtidigt
blev, under Palmes tid, den svenska svansföringen allt högre, inte minst i
debatten om Vietnamkriget där USA utsattes för högljudda attacker. Ett exempel:
Palme demonstrerade sida vid sida med Nordvietnams ambassadör, vilket orsakade
att USA tog hem sin ambassadör.

Till slut blev diskrepansen mellan den officiella och den
verkliga politiken så stor att den utgjorde en allvarlig politisk risk för
regeringen. Hade det avslöjats hur tätt Sverige samarbetade med den militära
stormakt vars krigföring i Vietnam i talarstolarna jämfördes med nazisternas
illdåd, så hade det politiska priset blivit alltför högt och sannolikt orsakat
valförlust och ett för lång tid tappat förtroende i utrikespolitiken, något som
framför allt Palme inte ville riskera. Så man bestämde sig för att montera ner
samarbetet västerut – ”Nu stänger vi butiken”, som dåvarande ÖB Stig Synnergren
uttryckte sig. Nämnas kan också att när den första borgerliga regeringen
tillträdde 1976 så informerades den nye statsministern Torbjörn Fälldin inte
alls, och försvarsministern Erik Krönmark mycket begränsat om Nato-samarbetet,
också detta för att minimera risken för att tappa förtroende inrikespolitiskt
(men som ökade risken för Sveriges försvarsförmåga i händelse av konflikt.

Så om man försöker sammanfatta frågan ”Varför lämnades
Sverige i princip försvarslöst under två långa perioder under efterkrigstiden”
framträder följande mönster: Under Göran Perssons tid var försvarsneddragningar
framför allt ett verktyg att få balans i statens budget. Och eftersom
militärerna och försvarsvännerna ändå i gemen ogillade sossar så gjorde det ju
inte så mycket om man blev ännu lite sämre omtyckt, deras röster var ju ändå
förlorade. Vidare syntes risken för krig vara liten.

Men för de andra två perioderna, under Palme resp Reinfeldt
& Borg, framträder en annan bild. Här var det snöd, inrikespolitisk vinning
som drev fram de mycket riskabla försvarspolitiska beslut som dessa statschefer
drev igenom. I Palmes fall att det politiska pris som ett avslöjande av
hyckleriet skulle innebära var för högt. Alliansregeringen genomförde de
största försvarsnedskärningarna i modern tid därför att det ledande partiet
”Nya Moderaterna” måste attrahera nya väljargrupper och därför kastade gamla
hjärtefrågor över bord. Man trodde, felaktigt har det nu visat sig när SD gått
över 20 % i opinionsundersökningar, att försvarsvänner ändå skulle fortsätta
rösta på (m).

I boken ”Star-Spangled
Men” – The ten Worst, and the three Most Overrated presidents of the United
States
inkluderas John F. Kennedy i gruppen Most Overrated. Bl a för de
säkerhetspolitiska risker han tog av inrikespolitiska / opinionsmässiga skäl –
invasionen i Grisbukten, Kuba och eskaleringen av kriget i Vietnam är två
exempel. Den hårda historiska dom som Kennedy fått borde falla också över
Palme, Persson, Reinfeldt och Borg.

En tröst är givetvis att ingen främmande makt utnyttjade de
perioder av svensk försvarslöshet som dessa regeringschefer förorsakat Sverige.
Om detta var tur eller skicklighet kan diskuteras.

Ett urval litteratur som behandlar frågan om Sveriges
försvarslöshet:

Robert Dalsjö: Doktorsavhandling ”LifeLine Lost”. Santérus,
2005

Wilhelm Agrell: ”Fredens illusioner”, Atlantis, 2011

Mikael Holmström: ”Den dolda alliansen”, Atlantis, 2012



Mer pengar är inte lösningen!

Allmäna otidigheter Posted on Thu, December 01, 2016 16:45:46

Liberalernas Jan Björklund och Anna Starbrink skriver
i SvD Debatt att vården borde få 1 miljard till digitalisering. Artikelns
budskap är ett bra exempel på ”korrekt analys, fel slutsats”.
Icke-landstingsägda vårdutförare, som aldrig drabbats av den administrativa
letargi som Björklund / Starbrink så träffande beskriver, har ofta lägre
IT-kostnader än vad den offentliga vården har.

Jag har under året haft
tillfälle att jämföra sjukvården som tillhandahålls av Stockholms Läns
landsting med två privata aktörer. Vården som tillhandahölls var, såvitt jag
kan bedöma, fackmannamässigt utförd på alla tre ställena. Men när det gäller
administration, tillgänglighet, ledtider och informationshantering så är det
bara att hålla med Björklund / Starbrink: den offentliga vården är hopplöst
efter, man tror sig ofta vara i gamla Östeuropa på 60-talet. Man tycker synd om
de hängivna och skickliga läkare och sköterskor som tvingas arbeta i denna
administrativa misär.

I mitt professionella liv
(rådgivning där affärsutveckling och IT möts) har jag denna höst arbetat med en genomlysning av IT-situationen
och -kostnaderna vid en privat vårdaktör, känd för sitt användarvänliga och
kundfokuserade arbetssätt. Och gissa vad: mätt t ex som andel av totala
budgeten har de ungefär hälften så höga IT-kostnader som landstingssjukvården i
Stockholms län.

Mer pengar är
uppenbarligen inte något som ensamt kan lösa problemet att landstingets
sjukvård i administrativt hänseende är hopplöst efter. Faktum är att om
liberalerna får loss den miljard Björklund / Starbrink förespråkar så är risken
uppenbar att vi får ännu ett gigantiskt offentligt IT-fiasko av typen polisens
PUST, försvarsmaktens PRIO eller försäkringskassans havererade jättesatsning
2008 (se t ex http://tinyurl.com/gl5hl5u ). Och snälla, låt oss slippa ännu ett svart hål där
våra skattepengar sugs in i en malström som endast göder (de oftast utländska)
IT-leverantörerna.

Om högre IT-budget inte
är lösningen på den administrativa efterblivenheten inom offentlig vård, vad är
då motmedlet? Främst en förmåga att tänka nytt inom tre viktiga områden:

1. Patienten / Kunden i centrum

Något som är utmärkande
för de tre olika privata sjukförsäkringar jag genom åren haft hos mina olika
arbetsgivare är vad som på managementspråk benämns SPOC, Single Point of
Contact. Det är alltid ett och samma nummer man skall ringa oavsett vad för
åkomma / vårdbehov man vill diskutera. Det är alltid en människa – oftast en
legitimerad sjuksköterska – som svarar på det numret. Den personen sätter sig
in i ärendet och kopplar därefter samtalet till hudkliniken, gastroskopin eller
vad för vårdinrättning som är rätt behandling. Inga telefonsvarare,
telefonköer, ”telefontiderna är slut idag”, hänvisningar att ringa någon annan
stans och dra sin historia för femtioelfte gången, eller andra av
landstingssjukvårdens administrativa gissel. Den av Björklund / Starbrink
efterlysta självservicen på webben blir vanligare och vanligare hos de privata
aktörerna även om bitvis ålderdomliga regler för patientsekretess krånglar till
det.

Den bärande iden bakom
detta arbetssätt är att det är patienten / kunden som är i centrum* och att
verksamheten utformas därefter. Den offentliga vården, liksom mycket annan
offentlig verksamhet, tenderar att styras enligt vad belackare kallas
marxistiska principer: Alla beslut fattas i en dialog mellan produktionen
(sjukhusen) och finansiären (landstinget). Att det finns en
kund/patient/avnämare är fullständigt, eller åtminstone tämligen, ointressant.
Här måste landstingens sjukvård ta till sig de privata utförarnas filosofi. Det
är en förändring av synsätt och har ingenting med mer pengar till IT-system att
göra.

2. Bra och gemensamma processer

Misslyckade IT-projekt
finns det gott om i både privat och offentlig sektor. Normalt får leverantören
eller den valda tekniken skulden. Men det är nästan aldrig korrekt (men förstås
bekvämt. Se min tidigare artikel ”Lyckat affärssystembyte..”). Roten till
misslyckandet är ofta att man inte började med att kartlägga och fastställa de
processer som verksamheten består av, fastställa en för hela verksamheten gemensam
uppsättning av processer (som förstås bör vara lite vassare och mer
kundorienterade än idag**), fastställa processägare och en likaledes gemensam
informationsmodell: var ligger patientdata, journalinformation, data om
vårdkapacitet, vårdplatser och annan s k ”Master Data” samt även där fastställa
ägarskap. Först när detta är klart kan man kravställa och sedermera handla upp
ett bra IT-stöd.

Tro mig, jag har jobbat
med dessa frågor i 30 år: Om man inte börjar i process- och master data-änden
så blir IT-projektet garanterat misslyckat. Punkt, slut. Det blir ännu en
gravsten på den kyrkogård där oroväckande många offentliga (och för all del
även från näringslivet) IT-projekt vilar i frid, ofta efter enorma kostnader.

Vän av ordning frågar
sig: Voffor gör di på detta viset? Varför fortsätter man att göra dessa
misstag, människan kan ju, till skillnad mot flertalet djurarter, lära sig av
erfarenhet? De flesta skulle aldrig stryka på ny färg på sitt hus utan att först
skrapa, spackla, slipa och grunda. Framför allt inte tre gånger i följd. Så varför
springer man hos leverantörer och handlar teknik för hundratals miljoner utan
att ha gjort rätt förarbete? En numera pensionerad, mycket erfaren
IT-projektledare sade en gång så här till mig: ”Du har ju fyra barn i
skolåldern. Vad tycker de är roligast: att gå i affärer och handla, eller att
göra sina läxor?”

3. Modernisera offentlig upphandling

Inte utan orsak kallas
LOU i vissa kretsar för ”Lagen om Offentlig Uppskörtning”. Många stora
upphandlingar i offentlig verksamhet genomförs fortfarande ungefär enligt
följande: Mer än 1.000 skallkrav tas fram som omfattar hela den färdiga
leveransen. En leverantör utses, arbetet påbörjas och:

Inom kort tid blir det en
alltmer högljudd diskussion om vad som skall ingå i den kontrakterade
leveransen och vad som anses vara nya krav, som leverantören skall ha mer
betalt för (Nya Karolinska Sjukhuset, liksom det spektakulära fiaskot med
Berlins nya flygplats, synes vara sorgliga och för skattebetalarna kostsamma exempel
på detta).

Om, och i så fall när,
det färdiga systemet driftsätts så kan man konstatera att man totalt har missat
målbilden. Ty under de fyra – sex år som förflutit sedan de 1.000 skallkraven
fastställdes, leverantören valdes, ett kontrakt förhandlades fram, ett antal
överklaganden har avvärjts och implementationen är avslutad och systemet tagits
i drift, så har naturligtvis massor av förändringar skett: i omvärlden, på
marknaden, kundernas preferenser och teknikinnovationer gjorts inom det område
systemet arbetar inom.

Återigen: detta sker
också i privat sektor. En viktig orsak till att flera storbanker skrivit av
& lagt ner IT-projekt för hundratals miljoner var att skallkraven som
föregick upphandlingen missade att bankkunderna numera vill göra sina
bankärenden ”on the fly” på smarta telefoner och surfplattor, inte på en dator.

Därför måste sättet man
kravställer och handlar upp IT moderniseras. Här kan offentlig sektor verkligen
lära från privat. Det blir allt
vanligare med s k agila metoder: projekt upphandlas och genomförs i kortare,
väl avgränsade steg med klara kriterier på vad som skall uppnås samt tester i
vad mån så har skett. Förutom att PUST- och PRIO-liknande fallissemang då blir
mindre vanliga så uppnår man en annan viktig effekt: de förändringar i
verksamheten såsom nya kundönskemål, tekniska framsteg m m som säkerligen
kommer att inträffa blir mycket lättare att anpassa sig till under
projektgenomförandet.

Det har också blivit
vanligare att man istället för att skapa stora skallkrav-listor arbetar med
case- eller arbetsmoments-demos utifrån beskrivande texter eller gemensamma
genomgångar av nuläget/målbild. Leverantören föreslår i sina case-demo
förbättringar av arbetssätt samtidigt som applikationernas funktionalitet
analyseras och tillpassas.

De förändringar jag
föreslår ovan är inte enkla att genomföra. Vidare: de har egentligen ingenting
med nya pengar att göra, utan mycket mer med värdegrund, ledningsprinciper och
kultur. Om den administrativa förmågan och kundupplevelsen entydigt beror av
IT-budgetens storlek så skulle landstingets sjukvård upplevas som dubbelt så
smidig & kundcentrerad som den privata. Ingenting tyder på att så är
fallet, tvärt om.

För att sammanfatta: Jan
och Anna, istället för att ösa in mer pengar så se till att initiera en
kulturrevolution inom den offentliga vården. Annars riskerar ni att det enda
bestående intryck er extra miljard lyckas åstadkomma är ännu en gravsten på de
offentliga IT-projektens kyrkogård. Runt vilken politiker, tjänstemän och
representanter från leverantörerna med böjda huvud mumlar sitt mantra: ”Vi
följde ju i alla fall regelverket”.

* Toyota, ett av världens
mest respekterade företag, styrs sedan årtionden av följande tre grundsatser:
”Kunden i centrum. Respekt för individen. Undvik slöseri”. Resultat? T ex att
Toyota tillverkar fler, och mer driftsäkra bilar än Volkswagen. Med ungefär
halva antalet anställda som VW har.

** Det sägs att Henry
Ford en gång sagt: ”Om jag skulle utgått från kundernas nuvarande önskemål så
skulle jag ha konstruerat en snabbare häst”.



Gör SWAGTeens enkät

Allmäna otidigheter Posted on Wed, October 26, 2016 16:08:33

SWAG Research uppmuntrar våra läsare / följare att göra denna intressanta enkät:

http://tinyurl.com/zgojqz2



Bättre begagnad politiker säljes till högstbjudande

Allmäna otidigheter Posted on Sun, December 27, 2015 00:17:51

Fram till mitten av
förra seklet var den typiske riksdagsmannen (och få kvinnor) någon som efter
ett yrkesverksamt liv gjorde ett slags samhällstjänst i politiken. Nu har vi
den yngsta riksdagen någonsin. Tillsammans med några andra förändringar har
detta fått – inte endast godartade – konsekvenser.

Vad slags människor Sveriges riksdagsledamöter var, och hur
regeringen rekryterades, var tämligen oföränderligt intill 1970-talet (ett
årtionde underbart beskrivet i årets Julkalender, ”Tusen år till julafton”).
Riksdagsmän och –kvinnor kandiderade till ledamot först efter ett antal års
arbete i det civila samhället. Med sig till riksdagen hade de åtskilliga års
erfarenhet av livet utanför politiken. Det bör påpekas att sysslan som
riksdagsledamot inte alltid varit en heltidssyssla. Bertil Ohlin, folkpartiledare
samt far till Anne Wibble, var aktiv som professor på Handelshögskolan samt
hade ett antal gästprofessurer under sin långa tid som riksdagsman. Se t ex https://sv.wikipedia.org/wiki/Bertil_Ohlin .

Sveriges regering tillsattes under denna tid nästan
undantagslöst med erfarna riksdagsledamöter (t ex Bertil Ohlin som varit
riksdagsman i sex år när han tillträdde som handelsminister i
samlingsregeringen). Men när Olof Palme tog över som statsminister 1969
förändrades detta. Fler och fler regeringsmedlemmar rekryterades utifrån. Den
förste som offentligt uppmärksammade detta var framlidne journalisten Anders
Isaksson. När han ställde Palme en fråga om vad detta berodde på blev Palmes
svar att ”jag hittar inte den kompetens jag söker i riksdagen” (Se ”Den
politiska adeln”, bok av Anders Isaksson, utgiven 2002). Denna förändring har
fortsatt av alla regeringsbildare efter Palme.

Men ännu mer uppseendeväckande är förändringen av den
typiske riksdagsledamoten.

De har kallats politiska broilers och annat mindre
smickrande, alla de som tidigt i livet ser politiken som ett yrkesval. Den
politiska sektorn befolkas numera till övervägande del av män och kvinnor, ofta
med avbrutna universitetsstudier* bakom sig, som via de politiska partiernas
ungdomsförbund gjort en karriär som sedermera i ganska unga år tagit dem till
riksdagen, till regeringen eller ibland både och. Detta utan att – som deras
företrädare – överhuvud taget passera den normala arbetsmarknaden.

Är detta bra eller dåligt?

Rebelliska ungdomar brukar ibland hälsosamt skaka om gamla
försoffade branscher (Google, Tesla, Facebook, Netflix, Rebtel, Spotify….).
SWAG Research vill dock komplettera bilden med några ännu inte särskilt
uppmärksammade effekter av denna förändring hur Sverige styrs.

För det första: vi har fått en riksdag, och en regering, med
mycket liten erfarenhet av vanliga människors vardag, och av att verka i näringslivet.
Därmed är man i riksdagen och regeringen väsentligen helt okunnig om vilka
krafter som skapar det välstånd som våra politiker är så angelägna om att
”fördela”, och om hur ett vanligt Svensson- eller medelklassliv fungerar. I USA
talar ibland juristbranschen om ”Us lawyers against Them clients”, alltså om en
intressekonflikt mellan advokaterna – oavsett sidan de företräder – mot sina
klienter/jurymedlemmar som inte fattar juridik. SWAG Research har publicerat
flera rapporter om hur den politiska sektorn i Sverige numera ofta förenas över
partigränserna i en intressekonflikt mot medborgarna. Se t ex ”Blanda inte in
väljarna”, maj 2012.

För det andra: varför valde alla dessa politiska broilers i
unga år att bli broilers? Jo, därför att politiken numera inte är slutet på
karriären, utan början. Det har uppstått en hel undervegetation i det politiska
samhället med PR- och lobbyistfirmor där bortvalda riksdags- och
regeringsledamöter efter sin avgång – förutom rejält tilltagen pension – kan
håva in storkovan under resten av sitt yrkesverksamma liv (mest omskrivet är
antagligen när Göran Persson värvades till PR-konsulten JKL). Du kanske undrar varför
man inte gör något åt oskicket med att avgångna riksdags- och
regeringsledamöter fortsätter att – helt enligt gällande regelverk – mjölka ut
sin statliga pension och samtidigt låter konsultarvodena gå till det egna
bolaget? Enkelt, min käre Watson. Varför skulle dagens riksdagsledamöter ta
bort det guldägg som de själva avser att berika sig med i nästa karriärsteg?

För det tredje: all politik har blivit ”Mainstream”,
skillnaden mellan de traditionella partierna (d v s alla undantaget
Sverigedemokraterna, Vänstern och Feministiskt Initiativ) har blivit mindre och
mindre. I frågor som på 80-talet orsakade bombastiska påhopp och brandtal råder
numera endast smärre nyansskillnader. Arbetsrätten, den svenska
vaggan-till-graven välfärden, ordning i statens finanser, säkerhetspolitiken,
på senare tid flyktingkrisen – listan kan göras lång över forna trätoämnen där idag
s, m, fp/l, kd och c har så små åsiktsskillnader att de knappt är märkbara.

Detta fenomen kan förstås bero på att vi svenskar numera har
en mycket homogen uppfattning om hur vårt land skall se ut och styras.

Men det kan också finnas andra orsaker till denna
homogenisering, nämligen följande: Idag ser man sin politiska gärning som något
man kanske ägnar de första 10 åren av sin karriär åt. Sedan är som sagt tanken
att casha in på allvar, som PR-konsult, styrelseproffs eller linjechef i en
lämplig offentlig verksamhet. Och man vet ju inte var man efter åren som
politiker skall hitta det mest fördelaktiga erbjudandet som hela tiden varit
syftet med åren i politikens tjänst: ett riskkapitalägt vårdbolag (Filippa
Reinfeldt), finanssektorn (Pär Nuder, Anders Borg) eller någon av otaliga PR-
och lobbyingkonsulter som sugit upp hundratals avsuttna politiker. Då gäller
det att inte, genom alltför aggressiv framtoning som politiker, ha retat upp
sina potentiella framtida arbets- och konsultuppdragsgivare. Som politiker ska
man vara lite sådär lagom elak mot t ex banker, riskkapitalägda äldreboenden,
privata utförare av kollektivtrafik och skolmat samt statligt ägda företag, så
att väljarna hör det och knyter näven i fickan. Men inte mer högljudd än nödvändigt.
Då kanske den framtida och riktigt lukrativa karriären äventyras.

Förutom den högre lön som befattningen efter hundåren som
politiker ger, så kan det ju vara skönt att kunna säga att ”jag har lämnat
politiken och har inga kommentarer om detta”. En som säkert sagt så till
tjogvis med journalister är f d landstingsrådet Filippa Reinfeldt, när pressen
undrar hur Stockholms Läns Landsting genom sitt projekt Nya Karolinska har
hamnat i den finansiella härdsmälta som bl a SvD-journalisterna Henrik Ennart
och Carolina Neurath så väl har beskrivit.

Nåväl. De flesta ex-politiker gör nog hyfsat skäl för sina
arvoden i sina nya befattningar. Men det finns exempel på hur avdankade
politiker skamlöst utnyttjar sina kontakter och sin insider-kunskap om hur det
politiska livet fungerar för att berika sig själva. Det värsta aktuella
exemplet är Ilija Batljan, som kom till Sverige som flykting 1993. Han är f d kommunalråd
i Nynäshamn och f d oppositionslandstingsråd i Stockholm. Under 2011 anställdes
Batljan som vice VD i det halvoffentligt ägda fastighetsbolaget Rikshem.
Bolagets VD Jan Erik Höjvall menade att det var som att ”rekrytera Zlatan”, en
stjärnrekrytering.

Rikshem, som bildades 2010-2011, är ett bolag som
uteslutande haft till uppgift att för våra pensionspengar köpa fastigheter i de
kommunala bostadsbolagen. Rikshem ägs av AP-fonderna tillsammans med AMF. Det
senare bolaget ägs i sin tur av Svenskt Näringsliv och LO. Bolagets affärsidé
går i grunden ut på att förvärva fastigheter till ett överpris om 15- 25
procent, för skattefria medel och allt i konkurrens med den reguljära
fastighetsmarknaden. I allt väsentligt har Rikshem ”krafsat ut**” lönsamma
delar av de kommunala bostadsbolagen för att förvalta dem inom ett annat
offentligt organ. Det är samma hyresfastigheter som tidigare förvaltades av
rikets kommuner, med samma hyresgäster och ofta med samma personal. Vän av
ordning undrar hur lönsamheten kan stiga av att en offentlig ägare ersätts med
en annan offentlig ägare? Eller hur har hyresgästerna fått ett bättre boende?
Bolagets metoder har också haft till följd att marknaden dopats av denna
överprissättning. Andra reguljära fastighetsbolag har inte kunnat konkurrera
med dessa metoder.

Rikshem har därefter delat ut en
andel av vinsten till företagsledningen baserat på hur mycket pengar som
förskingrats under de gångna årens affärer. Under tiden sedan 2011 har några av
bolagets ledningspersoner och styrelseordförande, förutom mycket hög lön, också
erhållit extra ersättning för optioner (konvertibelt förlagslån) uppgående till
50 mkr. Batljan har enligt uppgift fått 22 mkr i ersättning förutom sin
lön. Utöver detta har Batljan bedrivit egna fastighetsaffärer vid sidan av sitt
jobb, rimligen i konkurrens med sin huvudman Rikshem. I en kommentar av
ordförande Mats Mared är detta oacceptabelt. Blott några dagar efter att
Batljan fått sparken visar det sig att även VD Höjvall har bedrivit privata
fastighetsaffärer, i konkurrens med sin huvudman och uppdragsgivare. Det ska
också betonas att ordförande Mared själv gjort en strålande affär på Rikshem,
då hans optioner uppgår till 25 mkr. Höjvall och Mared har i skrivande stund
ännu inte fått sparken men det är rimligen bara en tidsfråga. Det ska också
läggas till att Batljan fått en hyreslägenhet på Östermalm av fastighetsbolaget
Olof Lindgren AB, detta efter en affär mellan Olov Lindgren och Rikshem.

Nu har bolagets ordförande Mared
tillsatt en extern och oberoende granskning kring dessa frågor för att bringa
reda och återskapa förtroendet för bolaget och dess ledning. Men hur kan en av
dem som är mest nedkladdade av denna sörja utreda sin egen soppa? Hur kan man
kalla denna oberoende? Trovärdigheten i detta är oerhört tvivelaktigt. Det hela
påminner om att Saudiarabien är nybliven ordförande i FN’s råd mänskliga
rättigheter – det är en fars!

Den konspiratoriskt lagde kan identifiera ännu ett fenomen som
”föryngringen” av politikerkåren lett till, nämligen att Sverige på senare år
tvingat fram informationsutbyte mellan svenska skatteverket och banker i t ex
Schweiz, Kanalöarna, Gibraltar och Luxemburg. Detta har lett till att massor av
svenskar tvingats skatta för inkomster och banktillgodohavanden som tidigare
helt flugit under Skatteverkets radar.

Varför dras tumskruvarna åt på skatteparadisens banker nu
och inte för många år sedan? Ett skäl kan ju vara att många av 50-talets
politiker äntrade den politiska scenen med en framgångsrik karriär bakom sig,
som ofta lett till väl tilltagna saldon i schweiziska banker – information som
man förstås inte hade något intresse av att de svenska skattemyndigheterna
skulle få tillgång till. Denna guldsits har inte dagens politikerbroilers, att
tjäna stora pengar gör man ju numera efter, och inte före, politikerkarriären,
som exemplet Ilija Batljan tydligt visar. Alltså har man som politiker numera inga
problem att jaga skatteflyktingar för att fylla på statskassan, så att
valsegrarna kan köpas genom lämpligt utportionerade reformer och bidrag.

Detta de närmaste 2 – 3 mandatperioderna, förstås.

I den senare delen av karriären gäller ju en annan agenda.

* Se t ex https://www.idunn.no/nkt/2015/02/den_folkligt_bildade_politikern_-_akademiska_kunskaper_och_
, sid 240.

** I t ex Private Equity-sammanhang kallas detta slags
affärer för Carve-Outs.



Skatteutjämningen 2.0 – Ishallsutjämningen!

Allmäna otidigheter Posted on Sat, January 10, 2015 13:45:37

Det svenska systemet för skatteutjämning mellan kommuner och
landsting ser ut att vara ännu en fråga där de Nya Moderaterna triangulerat
bort sig från sin tidigare ståndpunkt. Systemet med skatteutjämningen, som de
borgerliga partierna förut kallat orättfärdigt, kommer alltså att bli permanent,
även med Anna Kinberg Batra som moderatledare. Man kan ha en viss förståelse
för detta. Rikspolitiker oavsett partitillhörighet tycker förstås att det är oerhört
bekvämt att hålla tal i Storuman, Årjäng, Borgholm och Arvika, lova guld och
gröna skogar, och inte behöva ta kostnaden på statens budget utan istället
skicka fakturan t ex till Täby, Danderyd, Solna och Vellinge (för ett utlovat sjukhusbygge
i glesbygden sänds fakturan dock till Stockholms Läns Landsting).

Det finns vissa (gammel-)moderata motståndsfickor mot
skatteutjämningen, t e x Nacka, se http://tinyurl.com/l2t7che .Men förmodligen
räknar allianspartierna kallt med att bara en liten del av alliansväljarna i
höginkomstkommunerna uppmärksammar denna hantering, och de få som gör det
kommer inte att byta parti ändå, i vart fall inte av den anledningen.

På Umeå kommuns hemsida http://tinyurl.com/m5jbcdk finns en bra beskrivning av logiken bakom
skatteutjämningen. I det system som började gälla 2005 garanteras alla kommuner
en skattekraft som uppgår till 115 procent av medelskattekraften, ett centralt
begrepp inom skatteutjämningen. För kommuner som har en lägre skattekraft än så
(t ex Umeå) så beslagtar & överför staten, i en förment Robin Hood-anda,
pengar från skattebetalare i andra kommuner (t ex de i Täby) så att denna
skattekraft uppnås.

SWAG Research, i samarbete med konståknings- och
hockeyklubbarna i Täby, vill nu utveckla utjämningssystemet till att också
innefatta ishallar och konstfrusna uterinkar. Detta mot bakgrund av den
nuvarande bristen på träningstider för konståkare och hockeyspelare i Täby som dels
ger upphov till animerade diskussioner om fördelning av istider mellan
klubbarna, dels tvingar hockeyspeklande & konståkande barn i lägre tonåren
att träna på mycket sena kvällstider. Samt förstås mot bakgrund av att Täby kommuns
skattebetalare är de största nettobidragsgivarna till det kommunala
skatteutjämningssystemet, och drar sitt lass också till landstingsutjämningen
(där Stockholms län är ensam inbetalare, alla andra län är bidragstagare).

Täby Kommun har två konstfrusna isytor (Hägernäshallen och
Tibblehallen) och 66.000 invånare. Alltså, för att citera
skatteutjämningssystemets skapare, en ”isbanekraft” om 0,03 isytor per 1000
invånare.

Umeå Kommun har 6 isytor på 118.000 invånare, svarandes mot
en medelisbanekraft på 0,05. Kramfors kommun har 14 isytor på 18.000 invånare,
en isbanekraft på 0,8. (Källa: www.kolada.se,
en föredömligd lättanvänd hemsida med en mångfald kommun- och landstingsdata).

Om vi antar att medelisbanekraften i hela riket är mitt
emellan Umeå och Kramfors, alltså 0,43, och varje kommun genom
ishallsutjämningen blir garanterad 115 % av medelisbanekraften, så är
konståkarna & hockeyspelarna i Täby egentligen berättigade till 32 konstfrusna
isytor, istället för dagens 2 st. Men inledningsvis kan Täby kommun nöja sig
att inom ramen för ett ishallsutjämningssystem, modellerat efter
skatteutjämningssystemet, erhålla inte 30 nya ishallar från kommunerna med
högre isbanekraft, utan endast 4 st så att det totala antalet blir 6 st. Då
skulle Täby få en uppvisnings- & matcharena (jfr Dragonhallen i Umeå eller
Latbergshallen i Kramfors), konståkarna i IFK Täby resp Viggbyholms IK skulle
få var sin träningshall, liksom de tre ishockeyklubbarna Täby HC, Viggbyholms
IK och Täby Titans. Alla 6 hallar kommer – till skillnad mot idag – kunna ha
generösa öppettider för Allmänhetens åkning och skolidrott.

Denna ishallsutjämning kan göras ännu enklare. Täbys
konståknings- och hockeyklubbar har sponsoravtal med flera bygg- och
entrepenörsföretag som har lovat att kostnadsfritt ombesörja att 4 ishallar i Kramfors och Umeå
monteras ner, transporteras söderut och sätts upp i Täby. Vidare är kylaggregatet i Hägernäshallen i
Täby dimensionerat att kyla två isytor och idag finns endast en, d v s för
en av de nya isytorna behöver endast själva byggnaden, rinken, sargen etc
monteras ner och fraktas från Kramfors/Umeå till Täby.

I ett utjämningsprojekt av detta slag kan man också tänka
sig att hela logiken och processen görs transparent för medborgarna, detta till
skillnad mot skatteutjämningssystemet vars existens och funktion torde vara
okänt för flertalet. T ex kan denna mellankommunala solidaritetsyttring göras
känd genom att döpa två av de nya
Täbyhallarna till ”Courtesy of Kramfors Skating Center” resp ”Umeå Contribute
Birch Leave Arena”.

Om man nu vill spendera pengar på att bygga nya ishallar
istället för de som Täby i solidaritetens namn tar över: I all ödmjukhet
föreslås nedan några kommunala aktiviteter som kanske Umeå resp Kramfors skulle
kunna snåla in på (Exemplena är inte påhittade).

Umeå Kommun kan ju överväga att sluta bekosta projektet
Convoy, http://umea2014.se/sv/projekt/convoy/
, som genom en kollektiv performance då ett stort antal barnvagnar dras i en
konvoj utanför Operaplan i Umeå (samt i somras även i Almedalen), syftar
till ”en kollektiv performance som använder symboler som växande gräs och
barnvagnar. Barnvagnen står för bräcklighet och skörhet men är samtidigt ett
objekt för ömsint förvaring av framtida hopp.”

I Kramfors finns ett av kommunen finansierat projekt
Mannaminne, http://kramfors.se/index.asp?s=1&id=3317
vars ledstjärna är att koppla ihop
människors liv, arbete och verksamheter i det förflutna med nutiden, med sikte
på en integrerad och hållbar framtid. Här synliggörs kopplingarna mellan det
lokala arbetet, hantverk, tekniken och byggnadskulturen med större strömningar
i ett internationellt perspektiv för att visa att det lokala och det
nationella/internationella hör ihop. I dag består anläggningen Mannaminne
av ett 50-tal byggnader, de flesta av kulturhistoriskt värde och hämtade
från olika håll inom och utom landet.”

Man kan onekligen fråga sig om dessa aktiviteter skall vara
en angelägenhet för Kramfors resp Umeå kommun och till stor del finansieras av
skattebetalande konståknings- och hockeyföräldrar i Täby.

Det skall nog snarare finansieras av Kulturdepartementet,
alternativt Skansen.

Eller inte alls.



Statens nya intäktsmodeller

Allmäna otidigheter Posted on Sat, October 11, 2014 17:17:13

Att statliga FOI
genom bulvaner gör skumraskaffärer med Saudiarabien och Kina kan ses som
enstaka händelser som förorsakats av slarv och individuella misstag. Tyvärr är
det mycket värre än så. Välkommen till svenska statens nya intäktsmodell. Låt
oss hoppas att man inte tar efter USA.

Precis när dammet har lagt sig efter FOI:s (Totalförsvarets
Forskningsinstitut, tidigare kallat FOA)
märkliga vapenaffärer i Saudiarabien så är det dags igen. Saudiaffären,
Projekt Simoom, startades 2007, och försvarsdepartementet och alliansregeringen
har hela tiden varit fullt införstådda. Se t ex Wikipedia.

Detta om FOI:s turer i Saudirabien. Den nyligen avslöjade affären med Kina
har många likheter men vis av skadan från Saudiaffären så stoppade FOI
upplägget med ett privat bolag och försökte istället använda Kungliga Tekniska
Högskolan, KTH, som bulvan för att sälja programvaran Edge till Kina. Ty, som
det står ett ett mötesprotokoll som SVT:s Uppdrag Gransking nosat upp:”FOI
har för avsikt att låta KTH återlicensiera en begränsad del av Edge med syfte
att kunna samarbeta med länder som FOI inte kan eller vill skriva avtal med,
t.ex. Kina. Detta är förankrat hos GD, SAAB och FMV.”
Försvarsministerns kommentarer i SVT går till
historien som – vid sidan av Maud Olofssons svammel om vad Vattenfall – en av
de mest pinsamma mediainsatser en svensk regeringsmedlem någonsin gjort.

Voffor gör di på detta viset? ”Hur kan man bli hund för så lite ben” som det
heter? Är FOI ensamma om att försöka skaffa intäkter vid sidan av de
skattefinansierade anslagen? Nej, definitivt inte. Tre andra exempel:

SWAG Research har i rapporten ”Den ena handen vet precis…” visat den
verkliga orsaken till att Arlanda, liksom många flygplatser byggs om så att man
måste passera tax-free shopen. Nämligen att statliga Swedavia, som
Luftfartsverket heter nu för tiden, har ett hyresavtal med tax-free operatören
som är omsättningsrelaterat. D v s ju mera sprit & cigg man kränger, desto
mer intäkter får den statliga myndigheten Swedavia – som säkert, liksom FOI, är
under press att hitta alternativa intäkter.

På Transportstyrelsens hemsida kan man ladda ner en oerhörd massa dokument
om bromskontroller för lastbilar, ansökan om tillsånd att köra taxi,
färjetrafik i Stockholms Skärgård och mycket annat. Gratis och franko. Men om
du behöver ett registreringsbevis till din bil därför att du ska sälja den, och
registreringsbeviset har förkommit eller anger din gamla bostadsadress, så tar
man betalt för denna tjänst. Till skillnad mot t ex dokumentet ”Allmänna
villkor för att få använda ledanknuten lotsdispens eller generell lotsdispens”,
som är gratis. Men det är kanske ingen direkt kioskvältare. Bortförklaringarna
till varför just regbeviset kostar pengar är underbara, se: www.transportstyrelsen.se/sv/Vag/Fordon/Registreringsskylt-och-bevis/Om-registreringsbevis/

Om man vill starta en fond, oavsett av vilket slag, så måste man ansöka om
tillstånd hos Finansinspektionen. Så långt är väl allt gott och väl. Men
dessutom måste man betala en avgift för att Finansinspektionen över huvud taget
skall läsa ansökan. Och man nöjer sig med endast 295.000 kr för det besväret
(som på intet sätt innebär att ansökan blir godkänd!)

Ett tydligt mönster börjar synas: Med stor sannolikhet påpiskade av Finansdepartementet
så uppmanas Sveriges traditionellt skattefinansierade myndigheter att skaffa
alternativa intäkter, något som f ö Uppdrag Granskning fått bekräftat vad avser
FOI. Att denna märkliga ordning skulle förändras under Magdalena Andersson
skall vi nog inte förvänta oss. FOI må ha briljanta forskare men att göra ljusskygga
vapenaffärer med kineser och araber var helt uppenbart lite för svårt för dem.
Och visst är det märkligt att kvaliteten på flygledning och flygplatssäkerhet
skall vara beroende av att det säljs mycket sprit och cigaretter, något som ju
den svenska staten annars är emot (”Folk ska jobba, inte röka och supa”, som
Anders Borg brukade säga).

Men det kunde vara värre.

Under sommaren har de ansedda publikationerna The Economist och Huffington
Post bringat ljus över hur USA:s myndigheter skaffar intäkter vid sidan av
skattefinansierade anslag, och läsningen
är skrämmande.

I artikeln ”The Criminalisation of American Business”, publicerad i The
Economist 30 aug, kan man läsa om hur amerikanska myndigheter har hittat en
guldgruva. Lite förenklat gör man såhär:

Man påstår att ett stort företag, helst en bank men andra går också bra, har
brutit mot något regelverk. (och sådana finns det gott om)

Man hotar med att dra företaget inför rätta vilket kommer att ta åratal och
dra styrelsens & direktörernas namn i smutsen.

När passande tid förflutit så meddelas att en förlikning ingåtts, som alltid
har följande ingredienser: Ett avsevärt bötesbelopp utkrävs. Företaget medger
inte någon skuld. Hela uppgörelsen och alla förhandlingar hemligstämplas.

The Economist berättar också om hur delstatliga och federala myndigheter,
liksom den fackmyndighet som var inblandad t ex SEC eller FDA, sinsemellan
delar upp rovet. Förutom att myndighetsutövning ersätts med godtycke så får
hemligstämplandet ett intressant resultat: till skillnad mot om fallet hade
avhandlats i domstol så vet ju ingen om något olagligt har gjorts, som man
uppenbarligen skall akta sig för att göra igen. Annorlunda uttryckt: Staten kan
upprepade gånger använda samma ursäkt för att attackera och plundra nya företag
med samma påstådda underlåtande. Bara under första halvåret 2014 uppskattar The
Economist att statliga organ i USA dragit in mer än 10 miljarder dollar med
denna metod.

2,5 miljarder är förvisso mindre än 10, men de metoder som
amerikansk polis använder för att dryga ut sina anslag är ännu värre. I Huffington
Post-artikeln ”Police
Seize Hundreds Of Millions From People Not Charged With Crimes” –
http://huff.to/1CE0sr4 kan man läsa om ett, ähum, intressant sätt som
amerikanska poliskårer börjat använda.

Det
är allmänt känt att USA, och många andra länder, drivit igenom mycket
långtgående befogenheter för staten i den heliga terroristbekämpningens namn.
Se SWAG Researchs rapport ”Den siste talibanen”. I USA har också
knarkbrottslighet förlänt ganska otäcka rättigheter till poliskåren.
Resultatet?

En
medborgare som stoppas kanske har en större penningsumma på sig. Det kan t ex
bero på att man nyligen sålt en bil, och t o m kan visa ett köpeavtal på samma
belopp. Det hindrar emellertid inte att polisen kan påstå att ”ånej, vi tror
att dessa kontanta medel är ett resultat av terrorism/knarkaffärer”. Då har man
laglig rätt att beslagta pengarna! Medborgaren får sedan försöka stämma staten
i domstol för att få tillbaka pengarna, givetvis på egen bekostnad och
processen kan ta flera år. Inte konstigt att många ger upp, även om man har
renast tänkbara mjöl i påsen.

Den
amerikanska Frihetsdeklarationen från 1776 (”We
hold these truths to be self-evident…”)
, samt också den amerikanska
konstitutionen, betraktas som några av upplysningstidens mest lysande dokument
och i USA kallas dess författare för ”Our Founding Fathers”.

Om de fick tillgång till The Economist &
Huffington Post så skulle Messrs Washington, Jefferson, Adams m fl Founding
Fathers inte vända sig i sina gravar. Snarare rotera.



De som är inne i tältet pissar på dem därute* – 2

Allmäna otidigheter Posted on Mon, September 08, 2014 23:16:47

Har du
lyckats bli in-LASad, lille vän? SWAG Research har på senare tid granskat två s
k Insider / Outsider – problem i Sverige. Situationen på bostadsmarknaden
beskrevs i en rapport publicerad 14 augusti. Denna gång ägnar vi oss åt insider
/ outsider problem 2: arbetsmarknaden.

Varför växer bemanningsbranschen så det knakar? Varför har
vi en myriad av tillfälliga anställningsformer? Vad är drivkraften bakom eWorks
och CoolCompanys tillväxt? Varför måste man vara 25 år, ha lång utbildning och
10 års erfarenhet för att komma ifråga för en traditionell fast anställning?
Alla vet att det beror på arbetsrättslagstiftningen – en arbetgivare vill inte
att den personal man behöver blir ”inlasade”, som det heter.

Varför återbesätts inte en stor del av de tjänster som
pensionerade 40-talister lämnar? Varför finns uttrycket ”personalnerdragningar
genom naturlig avgång”, med vilket menas just att de tjänster som pensionerade
anställda innehaft, kanske i tiotals år, inte återbesätts ? Uppenbarligen därför
att mängder av anställda, främst i större företag, går till sitt jobb och får
ut sin lön trots att de egentligen inte behövs. Se inlägget 40-talisterna pensioneras en masse – men
arbetslösheten består!
längre ner.

De som betalar priset för att rentiererna på
arbetsmarknadens insida har det så bra är ungdomar, invandrare och lågutbildade
som har förtvivlat svårt att ta sig in. En problematik som åtskilliga internationella
organ påpekat för Sveriges regering: OECD, Ekofin, Europeiska centralbanken
bara för att nämna några få. Vilken arbetsgivare vill riskera ett – åtminstone
upplevt -närmast livslångt försörjningsåtagande genom att anställa på det gamla
hederliga sättet? Bättre att ta in Nisse från Manpower. Det blir visserligen
dyrare men något måste det väl kosta att bli av med den risk som en vanlig anställning
numera innebär.

Det är mindre än en vecka kvar till det svenska valet.

Men de två stora elefanterna i rummet, tillika roten till de
grundläggande problemen i att Sveriges ekonomi inte lyfter och att bostads-skulderna
och –köerna växer: arbetsrättslagstiftningen och bostadsregleringarna, förblir
elefanter.

Alla vet om dem, men ingen säger något.

* SWAG Research vill påminna om varifrån detta citat
egentligen emanerar.

Under många år, och under åtta olika presidenter, var J.
Edgar Hoover chef för USA:s federala polisskår FBI. Under den senare åren av
sitt chefsskap uppträdde han alltmer maktfullkomligt och oberäkneligt, varför många frågade sig
varför han inte fick sparken från sin post. Förklaringen? Alla visste att
Hoover, som en sorts föregångare till dagens NSA och FRA, genom flitigt
uppgiftsinsamlande hade hållhakar på precis varenda amerikan med något
inflytande, ett informationsövertag som han inte tvekade att använda för att
gynna sina egna intressen. Ingen ville riskera att en sparkad och bitter J.
Edgar Hoover skulle börja sprida ut denna dynga som hämnd mot den som gav honom
silkessnöret. President Lyndon B. Johnson, som 1963 tog över ämbetet efter
mordet på John F. Kennedy, sammanfattade elegant varför han valde att inte ge
Hoover sparken: ”It’s better that he is
inside the tent pissing out, than outside pissing in”.

En mycket välskriven bok om denna fascinerande period i
amerikansk politik är ”The Best and the
Brightest”, skriven av David Halberstam, USA:s troligen främste journalist
under efterkrigstiden.

President Johnson är f ö källan till en mängd kraftfulla
one-liners, t ex att han ville ha en enarmad ekonomisk rådgivare. Han var
nämligen trött på att nationalekonomer, ombedda att ge råd i en specifik
situation, alltid sade att ”one one hand, it is X, on the other hand, it is Y”.



De som är inne i tältet pissar på dem därute

Allmäna otidigheter Posted on Thu, August 14, 2014 15:30:04

För
femtioelfte gången får Sverige höra från någon internationell auktoritet att
hushållens skulder är för höga, att bostadsbyggandet måste öka samt att ungdomar,
lågutbildade och invandrare måste integreras på arbetsmarknaden. Och för
femtioelfte gången kommer det inte att hända någonting.

Den här gången är det Ekofin-rådet, en sammanslutning av
EU:s finansminstrar (inklusive Anders Borg, får man anta?) som föreskriver
denna kur som svenska staten fått ordinerad åtskilliga gånger förut. Men
sannolikheten att patienten Sverige detta valår hämtar ut medicinen och
dessutom äter den är Nil, Nada, Zero, Nulla. Orsaken är inte särskilt
komplicerad. De tre missförhållandena som Ekofin – i sig helt korrekt –
beskriver är symptom, det verkliga problemet är de två monumentala Insider / Outsider-problem som i
decennier hållit Sverige i ett järngrepp, eller möjligtvis ett mediokerhetens
tröstlösa träsk: Lagstiftning och reglering av bostads- respektive
arbetsmarknaden.

Ett Insider / Outsider-problen kan beskrivas ungefär såhär:
situationen inom ett visst område är
gynnsam, trevlig och bekväm för de som lyckats ta sig in på insidan, antingen
genom födsel, kontakter, mutor, tur eller i undantagsfall hårt arbete. Medan
däremot de som inte kommit in i stugvärmen har oerhört svårt att ta sig in, och
får erfara att det är både kallt och dystert därutanför. Och det finns
vanligtvis ett starkt orsak-verkan-samband mellan dessa två observationer. Lägg
därtill en ohelig allians mellan delar av statsapparaten, eliterna inom de
etablerade partierna och högljudda
lobbygrupper såsom fackföreningsrörelsen och hyresgästföreningen, som har ett
starkt intresse, finansiellt och inflytandemässigt, av att den rådande Insider
/ Outsider-ordningen består.

Som sista ingrediens i denna giftiga cocktail tillsätter
SWAG Research det faktum att val vinner man genom att locka till sig, eller i
vart fall inte skrämma bort, lättrörliga marginalväljare i storstadsområdena. Just
de som vanligen befinner sig på insidan.

Insider / Outsider-problem övergår ibland till något som
kallas ”elefanten i rummet”. Alla vet att det står en elefant i rummet men
genom en tyst överenskommelse så pratar man inte om detta.

SWAG Research kommer i början av september att publicera en
om rapport Insider / Ousider – problemet
på arbetsmarknaden. Nu till nästa bastion av regleringar, Sveriges
bostadsmarknad. Varför är marknadshyror tabu bland alla etablerade partier? Elementärt.
Låt oss betrakta två grupper av svenskar som har väldigt mycket att vinna på
att bostadsmarknaden fortsätter att vara dysfunktionell.

Den som genom kontakter, fiktivt arv eller med svarta
pengar, har kommit över en lägenhet i Stockholms innerstad har inte det minsta
intresse av någon avreglering eller marknadsanpassning av hyrorna. Då kan ju
lägenheten komma att kosta mer än en exakt lika stor i något nergånget och
invandrartätt miljonprogramsområde, hemska tanke! Vidare så ombildas ju 5000
lägenheter per år till bostadsrätter, och vem tackar nej till en möjlig
arbetsfri och riskfri inkomst, ofta på ett par miljoner? Så det är inte ett
dugg konstigt att Laila Freivalds och många andra med näbbar och klor försvarar
den rådande ordningen och att Stockholms innerstad håller på att bli ett reservat
för övre medelklass – se ”lättrörliga marginalväljare i storstadsområden” ovan.
Även fastighetsbolagen har upptäckt detta, vilket omvittnas av Christer Jansson,
VD på Fastighetsägarna Stockholm: http://www.dn.se/debatt/hyresregleringen-gynnar-de-rika/

Bostadsrätts- och småhusägarna, framför allt i
storstadsområdena, har också ett starkt intresse av att den rådande ordningen
består. Eftersom så lite bostäder finns att tillgå på den fria marknaden, och
inflyttningen till storstäderna består – och inte på något sätt kompenseras av
nybyggnad – så stiger priserna på det
existerande beståndet år efter år med enstaka krisår som undantag.

SWAG Research har sammanställt prisökningarna i ett
kedjehusområde med c:a 500 hus i en av Stockholms norra förorter, väsentligen
bebott av – just det – ”lättrörliga
marginalväljare i storstadsområdena”. Den som köpte ett kedjehus i detta område
år 2000 betalade typiskt två miljoner och tio år senare var det genomsnittsliga
priset på exakt samma hus fem miljoner. Om man bortser från reavinstskatten så
svarar detta mot en årlig värdestegring på 300.000:- bara för att bo, ganska
precis årslönen för en lärarare eller barnmorska. Vem vill avstå från denna
arbets- och riskfria inkomst? Ingen. Och visst är det en ödets ironi att
hyresgäströrelsen, som fostrat generationer av socialdemokratiska apparatjiks,
med alla medel försvarar rådande ordning på bostadsmarknaden vars konsekvens är
denna förmögenhetsöverföring som gynnar storstädernas medelklass?

Vad är förklaringen till att den totala stocken av bolån
ökar dramatiskt i Sverige? Flyttskatten, som gör att 60-plussare med utflugna
barn av skatteskäl inte har råd att flytta från sina villor, gör visserligen
sitt, men den helt dominerande orsaken är regleringarna på bostadsmarknaden som
gör att nyproduktionen är för liten och därmed att priserna på den oreglerade
delen stiger. Regeringens skäll på bankdirektörer och prat om
amorteringskultur, riskvikter, stresstester och diverse andra utspel är bara
spel för gallerierna. Folk måste ju bo någonstans. Och att någon regering
oavsett partifärg skulle avskaffa ränteavdragen och/eller återinföra
fastighetsskatten framstår som helt osannolikt. De lättrörliga marginalväljarna
i storstadsområdena kommer att vid valurnorna skoningslöst bestraffa varje
sådant initiativ.

Hur ser det ut för de stackare som inte – i bokstavlig
mening – är inne i stugvärmen? Assar Lindbeck, svensk nationalekonomis nestor,
var ordförande i något som hette Bokriskommissionen och redovisade en
intressant iakttagelse: Det tar lika lång tid att köa till sig en bostad i Stockholm
som det tog att stå i kö för att få köpa en Trabant i Östtyskland. Alla vet att
regleringarna är orsaken, precis som alla vet att det står en elefant i rummet.

Apropå att våra storstäders centrala delar håller på att
förvandlas till reservat: Regleringen av arbets- och bostadsmarknaden har en
intressant likhet med skolans kollaps på 70-talet: ”var rätt vi tänkt, så fel
det blev”. Klasssamhället skulle elimineras, arbetarbarnen skulle söka sig till
högre utbildningar, akademikerkåren skulle fyllas på av klassresenärer. Medlet
var avskaffande av den s k pluggskolan, nedmonteringen av bl a matematikundervisningen
och en långt driven enhetlighet (vissa kallade den nivellering). Vad blev
resultatet?

”Bad, and getting worse”. De elever som hade stöd hemifrån,
vanligen från sina akademikerföräldrar, klarade sig hyfsat bra eftersom
motåtgärder sattes in i hemmen (t ex damma av mammas ”Ny historia för
elementarskolan” eller köpa matematikböcker värda namnet). Den möjligheten fanns
oftast inte för barnen från invandrar- eller arbetarhem, de var oftast räddningslöst
förlorade när ”Hej Matematik”, ”Sprätten satt på toaletten” och annan dynga
sköljdes över den svenska skolan 1968
och framåt.

De reformer som skulle avskaffa bildningsklyftan mellan
arbetar- och akademikerklass fick exakt motsatt effekt. Detsamma kan sägas om hyresregleringen. Därutöver är dessa regleringar i allt väsentligt
roten till de arbetsmarknads- och skuldbergsproblem som Ekofin är den
femtioelfte i ordningen att peka ut. Men
så länge LAS och hyresregleringarna med alla till buds stående medel försvaras
av högljudda särintressen, med sitt inflytande och sina egna finansiella
intressen som främsta drivkraft, och dessa särintressen också sammanfaller med
de väljargrupper som avgör val, så kan vi inte förvänta oss någon förändring.

Utom möjligen att Bankmästrar-Anders (m) i september byts ut
mot Bankmästrar-Magdalena (s). ”Same shit, different wrapping”.



Next »